Berit Dahlström jobbar som samordnare på Malin Björks kansli i Bryssel.

Beskriv ditt jobb!
– Jag försöker samordna mellan teamet här i Bryssel och Vänsterpartiet i Sverige. Men framför allt delegerar och fördelar jag arbetet mellan oss här på kontoret. Jag har fått det stora förtroendet att följa Malins almanacka och mejl. Jag är väl lite av en ”queen of fucking everything” om man får säga så. Jag fördjupar mig sällan utan försöker ha överblicken. Det gillar jag. Jag har svårt att nörda ner mig i något. En stor del av arbetet är administration av personal och ekonomi. Sedan har jag också ansvar för alla besöksgrupper. Men min största arbetsuppgift är att ha koll på Malins mejl, kalender och planering och fördela jobb till andra.

Du har ju varit här i tolv år. Har ditt jobb förändrats mycket under den tiden?
– När jag började hade Vänsterpartiet två ledamöter i EU-parlamentet. Då hade vi större täckning av utskotten. Så rent arbetsmässigt är det stressigare nu, eftersom vi har samma krav på att täcka alla frågor som vi röstar om. Men samtidigt har samarbetet med Vänsterpartiets riksdagsgrupp och partistyrelse blivit bättre med åren. Dessutom hjälper vi varandra i NGL-gruppen (de partier i vänstergruppen GUE/NGL som står Vänsterpartiet ideologiskt närmast). Annars har det politiska landskapet förändrats. Det har blivit mer konservativt och höger. Det är svårare att driva och få igenom vänsterpolitik, både ur feministisk, socialistisk och grön synvinkel. Men en annan sak som blivit bättre är att vi successivt och systematiskt knutit kontakter med rörelser utanför parlamentet. Det har varit en medveten strategi att få en balans mellan utskottsarbetet och det utomparlamentariska arbetet. Annars kan man drunkna i allt arbete i utskotten, göra ändringsförslag till alla betänkanden och så. Vi ser parlamentet som en plattform till mycket mer än bara utskottsarbetet.

Vad är det bästa med ditt jobb?
– Det är att jag aldrig har tråkigt. Jag trivs när det är full rulle. Jag gillar att fixa, jag är en problemlösare. Jag gick ju också med i Kommunistisk ungdom i samband med Vietnamkriget, så internationell solidaritet var min ingång i politiken. Här finns en sådan möjlighet att träffa folk från hela världen och få distans till sig själv. Det är nog det som är det roligaste. Och så är vi ju i händelsernas centrum, iallafall i EU-parlamentsvärlden. Nästan allra roligast är när vi är i Strasbourg. Inte att vi är i Strasbourg, det är åt helvete, men verksamheten där; det stora mediepådraget, det höga tempot, de snabba rycken. I riksdagen vet man i princip hur omröstningarna kommer att gå utifrån hur det gick i utskotten, men här kan det bli olika kompromisser och allianser som ändrar resultatet in i det sista. Det är spännande.

Vad är det sämsta med jobbet?
– Det är att vi inte har kapacitet att bevaka och driva alla Vänsterpartiets frågor, att vi måste tacka nej till viktiga frågor och NGO:s som vill göra bra saker. Det är lite surt eftersom vi har de ekonomiska men inte de personella resurserna. Det finns alldeles för mycket att göra där ute!

Har du något bästa minne under dina år här?
– Ja, det handlar om att trägen vinner. Det var när Eva-Britt Svensson drev frågan om våld mot kvinnor och vi fick igenom ett väldigt bra betänkande i parlamentet. Det var ett helt paket om att det bland annat ska finnas offentligt finansierade kvinnojourer. Det var stort. Sedan blev det ju inte mycket av åtgärderna som föreslogs, men vi gjorde iallafall vad vi kunde härifrån och lyckades.

Hur är det att bo Bryssel?
– Skitkul! Det är så internationellt. Bara i stadsdelen eller kommunen Ixelles där jag bor finns över 127 nationaliteter. Även om det finns mycket fattigdom och social misär i Bryssel så är det en otroligt levande och jättespännande stad. Speciellt kulturlivet är jävligt bra. Nu är jag i och för sig från Östersund, men jag känner mig fortfarande begeistrad över stan, tolv år efter att jag flyttat hit.

Berätta lite om dig själv!
– Jag är uppvuxen i Vemhån och flyttade till Sveg, ”the capital of Härjedalen”, när jag var tio. Sedan läste jag social linje på gymnasiet i Östersund. Efter det flyttade jag till Motala och lödde ihop tv-apparater och annat på Luxor-fabriken. Det gillade jag inte, så jag utbildade mig till sjuksköterska för att kunna flytta tillbaka till Norrland. Men efter att jag vägrat att ansvara för att ge patienter elchocker sa jag upp mig och utbildade mig till systemvetare istället. Det var väl inte riktigt min grej så jag sa upp mig för att åka och volontärjobba som sjuksköterska i Bolivia istället. Men så dök det här jobbet upp istället. Parallellt med det här har jag också varit fritidspolitiker under största delen av mitt liv. Ett par år var jag också kommunalråd i Östersund. Och så var jag gift i trettio år, har två söner och ett barnbarn.

Uppdaterades: 24 jun 2019