EU, Lissabonföredraget och euron

Här kan du läsa vanliga frågor och svar om vad Vänsterpartiet tycker om EU och dess institutioner. Saknar du någon information går det bra att kontakta oss.

Vad tycker Vänsterpartiet om EU?
Vänsterpartiet är kritiskt till EU. Vi arbetade på nej-sidan inför folkomröstningen 1994. Vi respekterar resultatet i folkomröstningen, men har inte skäl att ändra vår principiella ståndpunkt. Vänsterpartiet menar att EU begränsar demokratin. Vi kritiserar EU för att prioritera den inre marknadens intressen framför miljön, arbetsrätten, folkhälsan och konsumentintressena. Vänsterpartiet motsätter sig EU:s målsättning är att bygga en ny superstat med gemensam utrikespolitik och försvar.

Vill Vänsterpartiet att Sverige ska gå ur EU?
Vänsterpartiet arbetar med det långsiktiga målet att Sverige bör lämna EU. Det innebär dock inte att vi struntar i vad som händer i EU idag. Så länge vi är medlemmar kommer vi att arbeta inom EU för våra politiska målsättningar: demokrati, jämlikhet och solidaritet. Ett rättvist och ekologiskt hållbart samhälle där kvinnor och män bygger sin egen framtid i frihet och samverkan. Vi vill samverka med andra progressiva krafter i EU för att demokratisera och vrida unionens politik åt vänster. Vi motverkar EU:s utveckling i federalistisk riktning och arbetar för att föra tillbaka makt till medlemsländerna. Arbetet i parlamentet är också en viktig plattform för att sprida information och bilda opinion om vad EU-medlemskapet innebär för Sverige.

Varför anser Vänsterpartiet att EU begränsar demokratin?
Det finns flera skäl. Men EU:s grundläggande uppbyggnad begränsar demokratin. EU-kommissionen som inte är folkvald, utan består av byråkrater och har ensamrätt på att lägga fram lagstiftande förslag i EU. Kommissionens medlemmar är förbjudna att rätta sig efter beslut i sina hemländers parlament eller regering. De är ålagda att gynna EU:s intressen. Kommissionen arbetar och beslutar i slutna rum. Det finns ingen transparens eller offentlighetsprincip.

Ministerrådet som lagstiftar (ofta tillsammans med EU-parlamentet) består av ministrar och ämbetsmän. Största delen av deras möten är slutna och det finns ingen insyn. Detta till skillnad från de lagstiftande nationella parlamenten där man kan följa debatt och beslut på plats eller genom medier.

EU-parlamentet är förvisso folkvalt men allt färre medborgare i EU bryr sig om att rösta. Deltagandet i EU-parlamentsvalen har sjunkit från 63 procent i det första valet till 1979 till 43 procent i senaste valet 2009. EU-parlamentet skapades uppifrån för att ge EU demokratisk legitimitet. Det var inte som de flesta nationella parlament ett resultat av folkets kamp för rösträtt och demokrati. Därför har inte EU-parlamentet samma förankring bland folk som de nationella parlamenten. Avsaknaden av en gemensam europeisk offentlig debatt bidrar också till att isolera parlamentet från vanliga medborgare.

Den dömande makten EU-domstolen har, till skillnad från svenska domstolar, också rätt att avkunna domar som blir direkt lagstiftande, inte minst i frågor som rör den inre marknaden. EU-domstolens beslut kan man inte påverka eller ändra. I EU:s beslutsstruktur har folk mycket små möjligheter att utkräva ansvar av makthavarna. EU fyller inte minimikraven på en demokrati.

Finns det fler faktorer som inskränker demokratin i EU?
EU:s beslut påverkas i hög grad av lobbyister. I Bryssel finns mellan 15 och 30 000 lobbyister som aktivt arbetar för att påverka kommissionen och EU-parlamentarikerna. Det finns självklart ideella och icke-vinstgivande organisationer bland dem, men den stora majoriteten lobbyister representerar stora företagsintressen. Lobbyisterna har särskilt stort inflytande på kommissionen, som ibland till och med anlitar dem som sina egna experter. Det ger storföretagen ett stort inflytande över EU

EU saknar en offentlighetslagstiftning som vi har i Sverige. För medborgare i EU, och inte minst för journalister, är det därför mycket svårt att granska makten och maktutövningen inom EU. Det slutna systemet undergräver demokratin. Den ekonomisk-monetära unionen har också i högsta grad en negativ inverkan på demokratin. Mer om det nedan.

Vad anser Vänsterpartiet om euron?
Vänsterpartiet arbetade med den segrande nejsidan i folkomröstningen 2003 om medlemskap i den ekonomisk-monetära unionen (EMU). Idag kan vi se hur rätt nej-sidan hade. Alla de problem och risker med euron som vi då beskrev har blivit verklighet inom eurozonen.

Vi sa att den gemensamma räntan för euro-området i vissa länder skulle leda till överhettning av ekonomin och spekulation. Precis det skedde sedan i Spanien och Irland. Vi varnade för att den ekonomiska och monetära unionen skulle leda till ekonomisk högerpolitik. Nu tvingas krisländerna av EU genom den så kallade finanspakten till extrema åtstramningar som innebär lönesänkningar på upp till 50 procent, sänkta pensioner, massiva privatiseringar, nedskärningar inom skola, vård och omsorg.

Vi förklarade hotet mot demokratin, att avgörande makt över den nationella ekonomin skulle överföras till EU. Idag har det ekonomiska beslutsfattandet centraliserats och åtstramningspolitiken har blivit lag. Den icke-folkvalda EU-kommissionen ska till och med få rätt att bötfälla länder som ”inte sköter sig”.

Som demokrater accepterar vi att högerpartier bestämmer den ekonomiska politiken om de vinner demokratiska val i sitt eget land. Men lika självklart måste det vara att vänsterpartier, som vinner demokratiska val, har rätt att bestämma den ekonomiska politiken. Problemet är att EMU nu tvingar alla länder i euro-zonen att föra den ekonomiska politik som fastlagts av EU – och den politiken är ekonomisk högerpolitik. Det är djupt odemokratiskt.

Påverkas jämställdheten av åtstramningspolitiken?
Den överväldigande majoriteten av de personer som lagt fast finanspaktens regelverk är mycket valavlönade och mäktiga män. Ingen av dessa män kommer själv att behöva bära de bördor eller tvingas till de uppoffringar som åtstramningspolitiken medför. De största förlorarna däremot är lågavlönade och arbetslösa kvinnor. Finanspakten grundar sig således både på nyliberala och patriarkala strukturer och värderingar.

Vi ser redan tydligt tendensen att åtstramningspolitiken håller på att förpassa jämställdheten till femtiotalsnivå. I spåren på eurozonens krav på nedskärningar följer otrygga anställningar och diskriminering på arbetsmarknaden. Många kvinnor är beroende av arbetstillfällen i den offentliga sektorn och drabbas när den monteras ner. Kvinnor ska ta mer ansvar för det oavlönade arbetet. De tvingas sluta jobba eller gå ner till deltid för att ta hand om barn, gamla och sjuka när dagis och äldrevård monteras ner. I hushållens pressade ekonomiska situation ökar våldet mot kvinnor.

Vad gör Vänsterpartiet för de som drabbats av krisen?
Vi motsätter oss finanspakten och EMU. Vi solidariserar oss med alla de progressiva rörelser, fackliga och politiska organisationer som protesterar mot åtstramningspolitiken i Grekland, Italien, Spanien, Portugal, Irland och andra länder inom EU. Att Sverige klarat sig relativt bra hittills under denna kris beror framför allt på att vi sa nej till EMU. Men inget av partierna på jasidan i folkomröstningen vill i dag medge att svenska folket var klokare än dem. EMU–prestigen sitter djupt rotad och hotar en ansvarsfull ekonomisk politik.

Hur anser Vänsterpartiet att den ekonomiska krisen, i euro-zonen och i Sverige, ska bekämpas?
I krisländerna ser vi effekterna av de extrema nedskärningarna som EU beordrar fram under tal om ”statsfinansiellt ansvarstagande”. De svagaste grupperna drabbas allra hårdast av denna politik. Det råder massarbetslöshet och extremt hög ungdomsarbetslöshet. Andelen fattiga medborgare inom EU växer med kuslig hastighet. Utbildning, vård och omsorg håller på att falla samman i flera länder. Jämställdheten mellan kvinnor och män drivs ytterligare tillbaka genom alla nedskärningar i den offentliga sektorn. Det handlar dels om att kvinnors jobb och ekonomiska oberoende hotas, dels att kvinnor tvingas täcka upp när service inom barnomsorg och äldrevård monteras ner.

Krisen måste lösas. EU:s princip att privatisera vinsterna och socialisera förlusterna fungerar inte. Bankerna måste bära skulderna de skapat. Statliga bankgarantier bör endast omfatta spararnas pengar, inte spekulationen. De skuldtyngda länderna måste få skriva ner sina skulder, så att den ekonomiska utvecklingen kan vändas. De länder som så önskar måste få lämna valutaunionen, och därigenom anpassa växelkurs och ränta till det verkliga läget. Det krävs också skarpa regler och beskattning mot de globala finansmarknaderna.

Det krävs massiva offentliga och miljövänliga investeringar i Europa för att vända utvecklingen; samhällsnyttiga investeringar i infrastruktur, bostäder, välfärd och hållbara energisystem. Bara så kan massarbetslösheten och den djupnande krisen bekämpas.

Men är åtstramningarna verkligen EU:s fel?
En intressant jämförelse i krishantering är den vetenskapliga studien av den isländska ekonomen Thora Kristin Thorsdottir. Hon jämförde EMU-landet Irland med Island som inte tillhör EU och har sin egen valuta. Krispolitiken på Island, som då hade en vänsterregering, medförde att den fattigaste tiondelen av befolkningen fick sin disponibla inkomst sänkt med nio procent. På Irland fick den fattigaste tiondelen fått en 26-procentig sänkning. På Island medförde den progressiva beskattningen att den rikaste tiondelens disponibla inkomst sjönk med 38 procent. På Irland, däremot, innebar EU:s ”åtstramningspolitik” att den rikaste tiondelen av befolkningen fick en ökning av den disponibla inkomsten med åtta procent! Eftersom Island har en egen valuta så medförde krisen att den föll i värde vilket ledde till att exporten fick ny fart. Den gemensamma valutan i EMU omöjliggör något liknande.

Exemplet visar både att det spelar en roll om man har en egen valuta och vilken typ av regering som styr landet. Men islänningarna själva jämför sig inte med irländarna. De flesta ansåg att sparpolitiken trots allt var för hård. I valet i april 2013 valde islänningarna en högerregering som lovade mindre åtstramningar. Det återstår att se vad som blir av det löftet.

Vad kan Sverige, som inte är med i EMU, göra då?
Här i Sverige krävs också ett nytänkande. Dagens finanspolitiska ramverk är inte anpassat för dagens problem. Vi behöver ett modernt finanspolitiskt ramverk, där sysselsättningsmålet får en central roll i både finans- och penningpolitiken. Sysselsättningspolitiken ska bygga på samhällsnyttiga och miljövänliga investeringar som ger jobb. Det krävs investeringar i infrastruktur och grön energi som gör att Sverige kan ta täten i klimatomställningen, samtidigt som konkurrenskraften stärks och jobb skapas. Det behöver byggas fler bostäder och mer resurser behövs till välfärden, framför allt till fler anställda inom äldreomsorgen. Det behövs investeringar som stärker oss som en stark framtidsinriktad miljövänlig industrination. Full sysselsättning måste vara det överordnade målet för den ekonomiska politiken i Sverige och i EU.

Vad anser Vänsterpartiet om den inre marknaden?
EU:s inre marknad sätter marknadens intressen före miljön, arbetsrätten, konsumentskyddet och folkhälsan. EU-domstolen i Luxemburg har fastställt denna prioritering i olika domslut vid flertal tillfällen. Den så kallade Laval-domen är bara ett exempel på detta. I domen fastställdes att svenska kollektivavtal inte omfattar alla utländska arbetare och att fackliga stridsåtgärder, som de är fastställda i svensk lag, inte är giltiga i EU. Marknadens intressen är överordnade. Den fackliga stridsrätten, som är en konstitutionell rättighet i Sverige, är enligt EU-domstolen underordnad EU:s regler om fri rörlighet. Vänsterpartiet menar att prioriteringen måste var den omvända: Arbetsrätten, miljön, konsumentskyddet och folkhälsan måste vara överordnade företagens och marknadens intressen.

För att säkra att strejkrätten skyddas och undantas från de inre marknadsreglerna har Europafacket krävt att ett ”socialt protokoll” ska antas av EU. Det sociala protokollet skulle vara juridiskt bindande. Vänsterpartiet stöder helhjärtat detta krav som hittills har avvisats av EU. EU syftar till att bygga en superstat, ett Europas förenta stater. Detta är än mer tydligt efter att det så kallade Lissabonfördraget antogs av EU. Allt mer makt har överförts till EU. EU-rätten överordnas den nationella rätten. EU får möjlighet att stifta lag och styra politiken på allt fler områden. Det begränsar riksdagens makt och för besluten längre bort från medborgarna.

Vad anser Vänsterpartiet om Lissabonfördraget?
När Lissabonfördraget var färdigförhandlat i oktober år2007 innebar det de största förändringarna av EU sedan Sverige blev medlem 1995. Flera av de viktiga löften som ja-sidan hade fört fram i folkomröstningen 1994 bröts därmed fullständigt. Det gäller till exempel frågan om alliansfriheten och vetorätten liksom frågor om mellanstatlighet.

Fördraget är i princip identiskt med det förslag till konstitution som EU hade förhandlat fram år 2005. Ett förslag till konstitution som fälldes i folkomröstningar i Frankrike och Nederländerna. Efter dessa tydliga folkliga nej gjordes några mindre symboliska förändringar. Till exempel kallades inte texten längre en konstitution. Därefter gick medlemsländerna till nytt beslut. Men man vågade sig inte på nya folkomröstningar, utan Lissabonfördraget antogs i de nationella parlamenten – med ett undantag, Irland. Den irländska grundlagen slår fast att alla beslut som innebär att landets eget parlament måste lämna ifrån sig makt måste fastställas genom folkomröstning. Nej-sidan segrade i folkomröstningen 2008. Men EU tvingade Irland till en ny folkomröstning 2009. Efter många hot från ja-sidan antogs Lissabonfördraget också på Irland.

Vänsterpartiet motsätter sig Lissabonfördraget eftersom det för över ännu mer makt från de folkvalda nationella parlamenten till EU:s institutioner. EU militariseras ytterligare genom fördraget på ett sätt som går rakt emot vår syn på militär alliansfrihet. Också i detta fördrag överordnas den fria marknaden de politiska områdena miljöintresset och löntagares rättigheter. I fördraget saknas också ett svenskt undantag från euron. Till skillnad från Storbritannien och Danmark så saknar Sverige alltså fortfarande ett formellt undantag.

Vad anser Vänsterpartiet om EU:s handelspolitik?
EU har inom världshandelsorganisationen (WTO) agerat för frihandelns principer, ofta i strid mot fattigare länder i det globala syd. I debatten om utrikeshandel gör EU:s frihandelsförespråkare det lätt för sig och säger att alternativet är protektionism och därmed ingen tillväxt. Men seriös ekonomisk forskning visar att sambandet mellan vilken handelspolitik som förs, och ekonomisk utveckling, är väldigt svagt.

Flera europeiska länder inledde sin industrialisering med att skydda den inhemska industrin. Just den politik man nu menar att fattiga länder i syd inte får använda. Den politiken brukar sammanfattas i meningen: ”Don’t do as we did. Do as we say”. Länder i Asien som på senare tid haft en stark ekonomisk utveckling, till exempel Sydkorea, inledde sin tillväxt med att skydda sin hemmamarknad från billigare import. Företagen fick också statliga krediter och exportstöd.

EU:s handelsstrategi är skräddarsydd för de europeiska storföretagens intressen. Syftet är att avskaffa alla hinder för EU-exporten. Det handlar också om att skaffa tillgång till råvarumarknader, energi, marknadsöppning för offentlig upphandling och respekt för immateriella rättigheter.

Vänsterpartiet är också kritiskt till många av de handelsavtal som EU håller på att sluta med en rad andra länder. Det rör sig om Ceta (med Kanada), TTIP (med USA) och TISA (ett handelsvtal inom tjänstesektorn med en rad olika länder). Du kan läsa mer om dessa avtal här.

Vad anser Vänsterpartiet om EU:s egna handelsavtal?
Efter att WTO:s stora förhandlingsrundor gått nästan i stå har EU satsat på att skapa sina egna bilaterala avtal med olika regioner och länder, så kallade Ekonomiska Partnerskapavtal (EPA). Dessa EPA-avtal innebär ofta att de fattiga länderna i syd ska ta bort sina tullar, upp till 80 procent inom femton år. Det innebär att de fattiga länderna får mycket svårt att kompensera inkomstbortfallet som följer på lägre tullar. Det blir också stora problem för dessa länders företag att konkurrera med EU-importen.

EPA-avtalen har också förhandlats fram utan den minsta genusperspektiv. Ytterst få kvinnor är överhuvudtaget inblandade i besluten kring handelsavtal och världshandel. Studier kring detta visar att kvinnorna, inte minst inom jordbruket, i de fattiga länderna kommer att utsättas för ökad extern konkurrens och risk för att förlora arbete och inkomst. Tillgången av offentliga tjänster, till exempel för hälsa och utbildning, riskerar på grund av inkomstbortfallet att minska. Det skulle framförallt drabba kvinnorna. Många av ländernas jämställdhetsplaner hotas av handelsavtalens samhällsekonomiska konsekvenser. Det är allvarligt eftersom utvecklingsforskningen visar att jämställdhet är en avgörande faktor i fattigdomsbekämpning.

I EU:s biståndspolitik talas ofta med vackra ord om utveckling, mänskliga rättigheter och jämställdhet. Det betonas att EU har världens största biståndsbudget. Men den mycket viktigare handelspolitiken har bara ett intresse: Att gynna europeiska storföretags intressen.

Hur vill Vänsterpartiet ändra på detta?
Vänsterpartiet har skarpt kritiserat EU:s handelspolitik och EPA-avtalen. Vi pekar på faktum: Handelns liberalisering leder inte automatiskt till utveckling. Förluster av skatteintäkter, plundring av naturresurser och inskränkt rätt till självbestämmande leder inte till utveckling. Det riskerar tvärtom att öka fattigdom och ojämlikhet. Vänsterpartiet anser att de särskilda förutsättningarna för ekonomisk utveckling måste beaktas, i varje enskilt land i det globala syd, när EU sluter bilaterala handelsavtal. I dessa avtal ska också ingå respekt för de ekologiska systemens hållbarhet.

I världshandeln bör liberalisering främst ske mellan länder och regioner som uppvisar likartad ekonomisk nivå och teknologisk utveckling. Det underlättar skapandet av regionala marknader och stimulerar framväxt av företag. En ny handelspolitik i EU måste sätta sociala rättvisa, hållbarhet och jämställdhet i fokus.

Vad anser Vänsterpartiet om EU:s utrikes- och försvarspolitik?
Vi ska komma ihåg att flera av länderna som ursprungligen skapade EU var gamla kolonialmakter med en helt annan syn på utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik än den som präglat Sverige. De gamla kolonialmakterna har också en annan historisk relation, och därmed ett annat förhållande idag, till länder i det globala syd. I flera fall handlar det ju om deras före detta kolonier.

De är de gamla kolonialmakterna som präglar EU:s utrikespolitik. Målsättningen är att bygga upp EU som en stormakt i världen. Ett federalt Europa skulle, enligt det här tankesättet, kunna utmana USA och Japan, men också nya framväxande stormakter som Kina, Indien och Brasilien. Innan Sverige blev medlem i EU fanns det större möjligheter för Sverige att spela en aktiv och progressiva roll i världspolitiken. En möjlighet som bland andra Olof Palme använde i arbetet för fred, nedrustning och för solidaritet med den tredje världen.

Försöken att samordna utrikespolitiken i EU är dock problematiskt eftersom medlemsländerna ganska ofta har olika intressen. Trots det fortsätter samordningen hela tiden. EU:s målsättning är en gemensam utrikespolitik och att EU ska vara representerat i FN:s säkerhetsråd. Redan nu byggs en gemensam utrikestjänst, målsättningen är att EU ska ha sina egna ambassader som representerar den nya stormakten.

Vilken roll spelar EU:s försvarspolitik i detta?
En viktig del i strategin att bygga en stormakt är också att forma ett gemensamt försvar och rustningsindustri. Lissabonfördraget torde vara det enda konstitutionella dokument som fastslår att man ska upprusta. I artikel 42 punkt 3 står det att ”Medlemsstaterna förbinder sig att gradvis förbättra sin militära kapacitet.”

2004 upprättade EU den Europeiska försvarsbyrån. Dess uppgift är enligt de officiella dokumenten ”att utveckla EU:s försvarskapacitet för krishantering, stärka försvarsmaterialsamarbetet och försvarets industriella och tekniska bas samt skapa en konkurrenskraftig europeisk försvarsmaterialmarknad”. Översatt från EU:s fikonspråk betyder det att man ska stärka det militär-industriella komplexet och garantera gemensam upprustning.

Försvar och militariseringsfrågorna har alltid pratats bort av EU-anhängarna i Sverige. Inför folkomröstningen om EU-medlemskapet 1994 hävdades det att svensk alliansfrihet och neutralitet på intet sätt var hotad. I debatten om Lissabonfördraget användes en liknande taktik. Detta trots att fördraget fastslår att ett gemensamt försvar ska bildas och att EU ska kunna agera militärt runt om i världen. EU-federalister i de gamla kolonialmakterna i EU är ofta ärligare i den här frågan. Men de har ju inte heller någon historia som alliansfritt och neutralt land att ta hänsyn till.

Vänsterpartiet motsätter sig den gemensamma utrikespolitiken. Vi säger nej till alla planer på upprustning och gemensamt försvar. Vi menar att Sverige, och arbetet för fred och nedrustning, gynnas av att vårt lands alliansfrihet garanteras.