Den 3/10 2013 drunknade över 360 människor alldeles utanför den Italienska ön Lampedusa. Världen fick plötsligt upp ögonen för det som kommit att kallas döden på Medelhavet. I takt med att EU:s gränser blir allt mer stängda – murar, kontroller och taggtråd – har allt fler människor på flykt tvingats till drastiska och fraliga flyktvägar. Medelhavet är nästan den enda  vägen in i EU. Det är också den absolut farligaste vägen. I år beräknas 3000 ha drunknat.

Efter Lampedusakatastrofen startade den italienska regeringen livräddningssatsningen Mare Nostrum. Den beräknas ha räddat över 100 000 liv men kommer att fasas ut av ekonomiska skäl. Nu varnar många hjälporganisationer för att antalet döda kommer stiga drastiskt.

Nyligen presenterade kommissionen Frontex Plus. Efter mycket förvirring kallas det idag för Triton. Projektet lanserades som att EU nu skulle ta det gemensamma ansvar som Italien på egen hand burit sedan Lampedusakatastrofen.

Snart stod det dock klart att Triton är en gränsbevakningsoperation vars uppgift är att säkra EU:s gränser. Under internationell sjölag kommer de naturligtvis att rädda människor i nöd men syftet är inte, som med Mare Nostrum, att förebygga katastrofer och deras båtar är också för små för att kunna hjälpa hundratals människor i sjönöd.

Malin Björk och två medarbetare åkte till Lampedusa och Sicilien den 1-4/10 för att tillsammans med andra från GUE/NGL, Vänsterpartiets partigrupp i Europaparlamentet, besöka flyktingcenter, träffa myndighetspersoner och delta i festivalen Sabir och årsdagen för det som blivit känt som Lampedusakatastrofen.

Dagen innan resan släppte Amnesty rapporten Lives Adrift. När den gick i tryck hade 2500 människor dött på medelhavet. Bara dagarna efter sjönk ytterligare två båtar med 500-700 dödsoffer. Så här skriver Amnesty:

”The EU and its member states are imposing a survival test on refugees and migrants. Unable to enter the EU through safe and regular routes, tens of thousands, desperate for asylum and a better life, attempt to cross the central Mediterranean each year. In the first nine months of 2014, over 2,500 people died trying – a new record. This must stop.”

På morgonen den 1/10 mötte vi Frontex på ett frukostmöte i Catania på Sicilien. De gick ienom sitt arbete och bekräftade att Triton inte främst handlar om livräddning och att deras båtar är alldeles för små för att kunna rädda hundratals människor. De kommer patrullera nära EU:s kuster och inte som Mare Nostrum jobba med Search and Rescue.

Därefter åkte vi ut till ett tillfälligt och egentligen otillåtet flyktingcenter, Palaspedini, en gympahall. Italien har tagit emot över 130 000 asylsökande under 2014. Deras flyktingcenter är överfulla. Dublinförordningen och andra EU-länders ovilja att hjälpa till samt EU:s dåliga ekonomiska stöd till flyktingmottagning är orsak till detta. I Palaspedini mötte vi 6 minderåriga killar från bland annat Gambia. Trots reglerna om att högst vara 3 dagar i ett sådant här center hade de spenderat 9 dagar på madrasser på golvet. Organisationer från civilsamhället har inte fått lov att komma in. Vårt besök var därför extra viktigt. Först försökte polisen hindra oss från att gå in men enligt reglerna måste Europaparlamentariker på begäran släppas in i alla flyktingmottagningar i EU.

Mitt under mötet dök plötsligt en ansvarig för flyktingmottagningen på Sicilien upp. Nu fanns det plats på ett mer korrekt boende för minderåriga. Killarna fick via vårt besök kontakt med en advokat som var med i vår grupp. Innan vi kom dit hade de helt mot alla regler inte getts tillfälle att söka asyl.

På eftermiddagen besökte vi ett formellt flyktingcenter i Caltanissettapå Sicilien. Ett center som sköts enligt alla EU-regler. För en tid sedan framkom att tiotusentals asylsökande i Italien inte fått sina fingeravtryck registrerade i samband med att de kommit. Dessa har sedan kunnat ta sig vidare till andra länderför att söka asyl. Ett konstruktivt sätt att ta sig runt den omänskliga Dublinförordningen. Men från EU har kritiken varit kompakt. På centret upprepades gång efter annan att de minsann tog alla fingeravtryck. Här väntar hundratals män (inga kvinnor) på besked. Många har väntat i över ett år. Frustration, håglöshet och rädsla.

Den 2/10 började festivalen Sabir på Lampedusa. Festivalens fokus låg på att se Lampedusa som en port in i Europa och skapa en ny mänskligare politik för asylsökande och innevånare i EU. Med debatter, diskussioner, möten och kultur.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Den 3/10. Årsdagen för Lampedusakatastrofen. På förmiddagen besökte vi den skeppskyrkogård där många skepp hamnar. Kvar i båtarna finns skor, småsaker och livvästar. Ett monument över farorna med att resa över medelhavet men också ett vittnesmål om att många räddats avframförallt den Italienska satsningen Mare Nostrum

 

På kvällen den 3/10 hölls den minnesceremoni som anordnats av överlevande och familjer. En procession genom staden och ut mot Port of Europé på en av klipporna mot havet. Mitt under ceremonin öppnade sig plötsligt himlarna. Regnet öste ner. Blixt efter blixt slog ner i ett plötsligt oroligt hav. Trots att ceremonin inte blev som tänkt blev det en mäktig upplevelse.

 

 

Den 4/10 fick vi möta Kapten Martino, chef för Den italienska kustbevakningen på Lampedusa. Han är den som samordnar arbetet med Mare Nostrum. Utan de stora skeppen blir det svårt att rädda lika många liv, förklarade han under mötet. Mare Nostrum består av ombyggda militära skepp som ligger nära Libyens kust och snabbt kan komma till undsättning. Kustbevakningens egna båtar kan inte ligga ute på havet på samma vis. Responstiden blir alltså också längre. Trots att det är militära skepp står de under civilt befäl för alla räddningsoperationer. Kapten Martino var tydligt orolig för Mare Nostrums framtid.

 

I samband med en skandal i december 2013 tvingades Lampedusas flyktingcenter stängas ner. Bilder på omänsklig behandling av flera av de överlevande från katastrofen i oktober 2013 blev sista strået för en redan skandaltyngd anläggning. Tidigare hade det bland annat brunnit på anläggningen då den var överfull. Människor bodde under bar himmel. Nu ska den öppna igen. På förmiddagen den 4/10 fick vi möjlighet att komma in. Inga journalister eller NGO:er tillåts besöka anläggningen. Det var ett chockerande samtal vi hade med bland annat den ansvarige immigrationspolisen. Det visade klart och tydligt att den individuella prövningen inte utförs så som det är menat: Människor delas in efter ursprungsland och de som kommer från t.ex. Egypten eller liknande anses automatiskt inte ha skyddsskäl. Kvinnor som kan ha skyddsbehov av könsrelaterade skäl intervjuas av män och på en fråga om hur man hanterar homosexuella sökanden från länder där detta är förbjudet blev den ansvariga immigrationspolisen helt stum , Vissa NGO:er kommer finnas på centret. Man ansåg att frågor som dessa skulle hanteras av dem och att de kunde informera vid behov.

 

 

Resan har mynnat ut i en djupare förståelse för den misslyckade politik som EU för när det gäller migration och asyl. Det var känslosamt men gav också kampvilja.

I Aftonbladet den 3/10 skrev Malin:

”Det den Italienska regeringen har gjort är att ta ansvar. Mare Nostrum är ett paradigmskifte. Det visar att det är möjligt att byta perspektiv från att upptäcka och registrera ”illegala” till att rädda liv. Det enda rätta att göra är att utveckla detta. Vi måste gå in och hjälpa Italien. Dels att bibehålla Mare Nostrum och dels att ta ansvar för alla de som räddas. Vi vill istället för Frontex Plus se ett Mare Nostrum Plus. […]

Alla är överens om att det som sker på Medelhavet är hemskt men samtidigt satt liberaler, Socialdemokratiska gruppen och högern och röstade ja till mer Frontex-pengar i LIBE-utskottet för tre veckor sedan. Jag föreslår att vi istället tar pengar från gränsbevakningen och skapar ett Mare Nostrum plus, med livräddande insatser och god asylmottagning. Det saknas inte pengar, det saknas politisk vilja.

Det håller inte längre att använda vackra ord. Särskilt inte om man samtidigt röstar ja till förslag som bygger upp fästning Europa. Vänsterpartiet har tagit ställning mot Dublinförordningen, Eurodac och Eurosur. Vi har röstat mot kriminalisering av flyktingar genom insamling av fingeravtryck; vi är mot fästning Europa och röstar därför nej till mer pengar till militarisering av våra gränser.

Låt oss gå från ord till handling. Vi är beredda att kräva omflyttning av EU:s budget och jobbar gärna tillsammans alla politiska krafter för att uppnå det. Men då måste dessa företrädare sluta rösta för fästning Europa och sälla sig till oss som kräver att EU använder sina resurser annorlunda. Vi kommer fortsätta jobba för en mänsklig och human migrationspolitik i EU. Italien har visat vägen. Låt oss nu bygga på detta paradigmskifte. Mare Nostrum Plus i nästa EU-budget!”

 

Uppdaterades: 14 okt 2014