Malin Björk är sedan valet 2014 Vänsterpartiets EU-parlamentariker.

Dina viktigaste frågor i EU-parlamentet är feminism, flyktingpolitik och EU:s handelsavtal. Varför valde du just det?

Dina viktigaste frågor i EU-parlamentet är feminism, flyktingpolitik och EU:s handelsavtal. Varför valde du just det?

– Den feministiska kampen har alltid varit central för mig. Jag har ju tidigare gjort en feministisk webbtidning och startat en feministisk tidskrift, Scumgrrrls. För mig finns det ingen vänster utan en stark feministisk grund, samtidigt som feminismen måste komma från vänster för att lyckas nå verklig förändring. Sedan har jag arbetat för det feministiska utskottet i EU-parlamentet med Eva-Britt Svensson (Vänsterpartiets tidigare EU-parlamentariker), då som politisk rådgivare. Vi i vänstern ska fortsätta att hålla den feministiska fanan högt! Jämställdhetsutskottet är den centrala, kanske den enda platsen, för feministisk mobilisering i EU-parlamentet. Jag är vänstergruppens samordnare i utskottet. Det är en viktig roll och vi har lyckats skapa bra koalitioner med andra partier om till exempel abortfrågan. Vi går också till angrepp mot HBTQ-förtryck, lyfter situationen för kvinnor på flykt, och behov av bra offentlig omsorg.

När det gäller utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter så ville jag vara där för att det är där flyktingpolitiken behandlas. Efter valet 2014 har de nationalkonservativa och rasistiska krafterna format debatten. För att jobba mot dom krafterna måste man jobba för en human asylpolitik, det är ju ett område de ger sig på. Vi måste visa att vi inte accepterar att ställa flyktingar och migranter mot andra människor. Det är inte migranter som hotar vår välfärd, det är skatteflykten och vinstjakten. Om vi bara fördelar tillgångarna på ett bättre sätt är en human flyktingpolitik inget problem.

Jag hade också gärna suttit i till exempel sysselsättningsutskottet, och utskottet mot skatteflykt. Men jag valde att engagera mig mot handelsavtal som TTIP och Ceta också. Handelspolitiken är ju ett område där vi redan gett EU makten. Den påverkar vår framtid, oss som konsumenter, vår demokrati, miljö, folkhälsa och arbetsrätt. Många vet inte vad som händer, så vi måste vara aktiva här. Vänstern, facket och inte minst miljöorganisationerna spelar en viktig roll i motståndet, även om det tyvärr inte räckte hela vägen med Ceta. Men TTIP har gått i stå. Debatten genomsyras av en väldigt nyliberal syn som inte tas emot så väl i ekonomisk politik längre, men när det gäller handel så är gäller bara floskler om att all handel alltid är bra. Dessutom handlar ju avtal som TTIP och CETA inte längre om tullar, utan om lagar och regler – om hur dom ska se ut och vem som ska bestämma över dem.

Nu engagerar jag mig också mot militariseringen av EU. Det är viktigt att skapa opinion och tydliggöra vad som händer. Det är ett hot mot den svenska alliansfriheten och det handlar om en upprustningslogik. När vi istället kan använda diplomati och fredlig konflikthantering så väljer EU istället att köpa militärindustrins svar, som alltid kräver mer kanoner. Jag tillhör dem som tror att tillverkar man mer vapen så kommer de också att användas oftare.

Hur känns det nu, när mer än halva mandatperioden har gått?

– När det gäller det feministiska arbetet har vi lyckats hålla ställningarna mot den nationalkonservativa, misogyna högern. Vi har satt hårt mot hårt vad gäller aborträtten. Vi har också visat feministisk solidaritet och sett till att EU-parlamentet blivit en samlingspunkt för abortaktivister från Polen, Irland, Malta och Italien, där aborträtten kringskurits på olika sätt. Nu håller jag också på med en rapport om feminism i handelsavtalen som jag är stolt över.

På flyktingpolitikområdet går det tyvärr åt fel håll. Det har gått från att ta visst ansvar till att stänga gränser och utfärda tillfälliga uppehållstillstånd som tvingar människor att sätta sina liv på paus. Men slaget är inte förlorat. Just nu jobbar jag med det enda lagförslaget som handlar om att skapa lagliga vägar till Europa. Det är riktigt tufft såklart, men så viktigt och också talande att det är vi i Vänsterpartiet som driver detta.

Vad är du mest stolt över i ditt arbete?

– Att jag fått igång ett försvar för SRHR (sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter). Jag var med och startade upp nätverket All of us som har blivit inflytelserikt och som bland annat stöttar aktivister runtom i EU. Jag är också stolt över vidarebosättningsförslaget, att vi verkligen står upp och tar striden för att flyktingar inte ska ingå i någon slags byteshandel. Det ska bygga på internationell, humanitär rätt. Får vi igenom vårt förslag skulle jag bli väldigt glad, men jag är stolt över det redan. Vi får se hur det går, vi ska rösta om det i utskottet i september. Jag är också stolt över att vi försöker nå ut i Sverige, att vi inte bara sitter här i Bryssel och kuckilurar! Det är livsviktigt att kommunicera om vad vi gör med människor utanför dom här rummen. Jag är också stolt över Vänsterpartiet, att vi står upp för samma saker i EU-parlamentet som hemma – minskade klassklyftor, feminism, en bättre klimatpolitik. Och så är jag stolt över att jobba nära rörelser utanför parlamentet, att få vara en språngbräda och en tillgång för aktivister och  frivilligorganisationer.

Vad är det tuffaste med ditt jobb?

– Att inte kunna klona sig och vara med överallt, i olika utskott, i Sverige – helst i Malmö och Umeå samtidigt – det är frustrerande! Det är också jobbigt att rasister och nationalister tar stor plats och lyckats forma berättelsen i flyktingpolitiken. Samtidigt låter jag mig inte nedslås eller hindras av det. Det är nästan så att en ny energinivå kickar igång. Det var inte så länge sedan debatten såg annorlunda ut. För bara två-tre år sedan var det inte okej att jaga papperslösa, då kan det vända igen! Sedan är EU-parlamentet lite tungrott. Jag kommer från en aktivistbakgrund så ibland kan det kännas lite segt här, med 751 ledamöter och alla långa, torra möten.. jag kan bli lite otålig ibland! Men det är viktigt att komma ihåg att EU-politik inte är svårt, inte svårare än politiken hemma. Man kan känna igen sig i konfliktlinjerna – det handlar om arbetsrätt och vinstjakt här med.

Vad är det största problemet med EU?

– Demokratibristen. Att beslut fattas långt borta utan insyn, det är inte hälsosamt! Beslut ska kunna granskas av journalister och medborgare. Så fort det brister blir det inte bra. Man vet liksom inte hur besluten fattas, det kommer bara lite vit rök ur skorstenen helt plötsligt. Debatten kan inte bara ske utifrån läckta dokument. Vi måste vara försiktiga med att föra över makt till EU, för det innebär att demokratisk kontroll släpps ifrån oss. Vi ska inte heller inte ha en grundlag där den inre marknadens varor och tjänster går för allt annat. Inget annat internationellt samarbete fungerar så, inte FN eller någon annan organisation. Tack och lov. Att bara ha den inre marknaden som mål ger systemfel. Ett sådant ramverk blir ett problem för oss som vill jobba för något annat. Sedan har vi ju eurozonen. Det är en misslyckad politik för många medlemsländer. Det är ett konstruktionsfel som måste ifrågasättas och kritiseras.

Hur känns det att jobba i EU samtidigt som du är emot EU?

– Jag kanske inte känner efter så mycket, men de viktiga förändringarna vad gäller framtidens EU måste lyftas från medlemsländerna, som fördragsändringar och stora politiska initiativ. Men det är klart att väldigt ofta tänker jag att det är tur att vi EU-kritiker från vänster finns här, som ställer krav, drar i nödbromsar och ringer i väckarklockor när många andra bara ropar efter mer EU-makt och nickar ikapp. Och för att se till att en annan verklighet släpps in här, genom att till exempel polska aborträttsaktivister får en plattform och att arbeta med frivilligorganisationer för att tillsammans stoppa de värsta flyktingpolitiska förslagen.

Hur ser livet utanför parlamentet ut?

– Hm, ja.. jag har ett behov av att göra ganska mycket saker utanför parlamentetsaktiviteterna, men nuförtiden är det inte så lätt att få ihop det med alla åtaganden och med privatliv också. När ska vi få sex timmars arbetsdag?

Ja, när tror du EU inför sex timmars arbetsdag?

-Jag hoppas att EU aldrig får makt att reglera det, men för de som arbetar i EU:s institutioner vore det bra…2028?

 

Uppdaterades: 14 jul 2017