Krisen i Europa

Från vissa håll låter det som att den ekonomiska krisen i Europa inte har något med EU:s politik att göra. Myter om lata greker och länder med dålig koll på ekonomin sprids utan att fakta granskas. Sanningen är naturligtvis mer komplicerad än så.

EMU, valutaunionen, har skapat ett system som gynnar vissa länder på andra länders bekostnad. Till exempel blev det omöjligt för länder som Grekland, Spanien och Irland att kyla ned ekonomin eftersom de inte hade kontroll över sin valuta.

Euron kräver en gemensam ränta för hela valutaområdet. Därmed blev räntan alldeles för låg i vissa länder. Den låga räntan orsakade en utlåningskarusell och enormt fastighetsbyggande i både Irland och Spanien. Länder som i stället hade behövt kyla ner sin ekonomi med en högre ränta. Men det var omöjligt på grund av EMU:s regelverk. Krisen var därmed ett faktum i dessa länder. Den kritik vi på den vinnande nej-sidan riktade mot EMU i folkomröstningen 2003 har visat sig vara helt korrekt. Ja-sidans socialdemokrater och moderater hade fel.

En annan viktig orsak till krisen är de enorma avregleringar av finansmarknaderna som moderaterna och deras syskonpartier i EU har drivit igenom. Avregleringarna medförde bland annat att olika finansföretag placerade stora tillgångar i riskfyllda nyskapade finansiella instrument. Denna enorma spekulation, som inte skapar jobb, har i hög grad bidragit till krisen som inleddes år 2008.

Röda Korset varnar för en humanitär kris i Södra Europa. I Grekland lever 3,5 miljoner människor i fattigdom (35 procent). Arbetslösheten ligger på 28 procent och ungdomsarbetslösheten på över 60 procent. Medelinkomsten har sjunkit med nästan 50 procent de senaste tre åren.

Tre miljoner Greker är nu utförsäkrade, eftersom de inte haft arbete det senaste året. Det är tre miljoner människor som till exempel inte längre har rätt till sjukvård. Då kostar ett läkarbesök 200 kronor. Då kostar vaccin till barnen 600 kronor. Då kostar en förlossning 7 000 kronor. I Grekland måste nu människor som för bara några år sedan levde vanliga liv stå i matköer och ta emot vård av hjälporganisationer. Sänkta löner och pensioner är en verklighet i många av EU:s krisländer.

En av många matköer i Grekland. Många har inte råd med mat. Här är det bönder från Kreta som donerat maten.

En av många matköer i Grekland. Många har inte råd med mat. Här är det bönder från Kreta som donerat maten.

I Irland, där en del påstår att krisen är över, är var femte arbetande människa nu lågavlönad. Emigrationen har varit enorm. Mer än 400 000 människor har lämnat landet sedan krisen inleddes. Förra året emigrerade en irländare var sjätte minut. Och det från en befolkning på 4,5 miljoner.

Irländska organisationer som försvarat utsatta människor har också drabbats av åtstramningsprogrammen. Trojkan tvingade fram nedläggning av Anti-fattigdomsinstitutionen ”Combat Poverty Agency”, antirasistiska ”Committee on Racism and inter-culturalism” och kvinnohälsoorganisationen ”Women’s Health Council”.

Förra året drogs också grundbidragen in för både Safe Ireland, som arbetar mot mäns våld mot kvinnor, och Rape Crisis Network, som hjälper våldtagna kvinnor. Enorma nedskärningar drabbade kvinnorörelsen National Women’s Council, liksom The Equality Authority, som arbetar för jämställdhet och The Human Rights Commission, som försvarar mänskliga rättigheter. De två senare tvingades till en sammanslagning.

Detta är en direkt effekt av kraven från den så kallade trojkan (EU-kommissionen, Internationella valutafonden och Europeiska centralbanken). Istället för att lägga ansvaret på finansmarknaden och återreglera har Trojkan, med EU:s goda minne, valt att rädda bankerna och låta människor betala priset.

De svenska moderaterna och deras EU-parlamentariker Gunnar Hökmark hyllar EU:s åtstramningspolitik och menar att det EU gör är nödvändigt. Hökmark brukar också lyfta fram Irland som ett exempel på att åtstramningspolitiken fungerat. För oss som inte har de europeiska storbankernas vinstintressen som grund för vår analys ser  bilden annorlunda ut.

Nödlånen, som Moderaterna kallar dem, ska betalas tillbaka med ränta. Lånen har inte använts för att mildra krisen. De har bara pumpats in i de vanskötta bankernas skuldhål. Samtidigt har enorma nedskärningar gjorts inom skola, vård och omsorg.

Vänsterpartiet vill gå åt ett annat håll. Vi menar att politiker ansvarar för det som skett och att politiken måste ändras för att vi ska kunna skapa ett Europa där människor sätts före banker.  Vi har samma målsättning i EU-parlamentsvalet och riksdagsvalet: Högerpolitiken måste bekämpas. Mot girigheten ställer vi solidariteten.