Utrikes- och försvarspolitik

EU håller på att utvecklas till en överstatlig, militär stormakt. Det är Vänsterpartiet kritiskt till. Vi tycker inte att EU ska ha något gemensamt försvar. Vi värnar istället Sveriges alliansfrihet.

EU:s utrikes- och försvarspolitik
Vi ska komma ihåg att flera av länderna som ursprungligen skapade EU var gamla kolonialmakter med en helt annan syn på utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik än den som präglat Sverige. De gamla kolonialmakterna har också en annan historisk relation, och därmed ett annat förhållande idag, till länder i det globala syd. I flera fall handlar det ju om deras före detta kolonier.

De är de gamla kolonialmakterna som präglar EU:s utrikespolitik. Målsättningen är att bygga upp EU som en stormakt i världen. Ett federalt Europa skulle, enligt det här tankesättet, kunna utmana USA och Japan, men idag också nya framväxande stormakter som Kina, Indien och Brasilien. Innan Sverige blev medlem i EU fanns det större möjligheter för Sverige att spela en aktiv och progressiva roll i världspolitiken. En möjlighet som bland andra Olof Palme använde i arbetet för fred, nedrustning och för solidaritet med länder och befrielserörelser i det globala syd.

Försöken att samordna utrikespolitiken i EU är dock problematiskt eftersom medlemsländerna ganska ofta har olika intressen. Trots det fortsätter samordningen hela tiden. EU:s målsättning är en gemensam utrikespolitik och att EU ska vara representerat i FN:s säkerhetsråd. En gemensam utrikestjänst finns, och målsättningen är att EU ska ha sina egna ambassader som representerar den nya stormakten.

Militariseringen av EU
En viktig del i strategin att bygga en stormakt är också att forma ett gemensamt försvar och rustningsindustri. Lissabonfördraget torde vara det enda konstitutionella dokument som fastslår att man ska upprusta. I artikel 42 punkt 3 står det att ”Medlemsstaterna förbinder sig att gradvis förbättra sin militära kapacitet.”

2004 upprättade EU den Europeiska försvarsbyrån. Dess uppgift är enligt de officiella dokumenten ”att utveckla EU:s försvarskapacitet för krishantering, stärka försvarsmaterialsamarbetet och försvarets industriella och tekniska bas samt skapa en konkurrenskraftig europeisk försvarsmaterialmarknad”. Översatt från EU:s fikonspråk betyder det att man ska stärka försvarsindustrin och garantera gemensam upprustning.

EU beslutade i mars 2017 att upprätta ett militärt högkvarter, kallat MPCC, i Bryssel. MPCC ska samordna EU:s militära uppdrag. Vidare beslutades om inrättandet av en försvarsfond som ska finansiera militär forskning och utveckling. På några års sikt är tanken att fonden ska uppgå till 90 miljoner euro, eller över 800 miljoner kronor. EU:s utrikeschef Federica Mogherini kommenterade med orden: ”För fem till sex månader sedan skulle det här ha varit ganska omöjligt att tänka sig.” Det visar på hur snabbt militariseringen av EU sker.

Försvar- och militariseringsfrågorna har alltid pratats bort av EU-anhängarna i Sverige. Inför folkomröstningen om EU-medlemskapet 1994 hävdades det att svensk alliansfrihet och neutralitet på intet sätt var hotad. I debatten om Lissabonfördraget användes en liknande taktik. Detta trots att fördraget fastslår att ett gemensamt försvar ska bildas och att EU ska kunna agera militärt runt om i världen. EU-federalister i de gamla kolonialmakterna i EU är ofta ärligare i den här frågan. Men de har ju inte heller någon historia som alliansfritt och neutralt land att ta hänsyn till.

Vänsterpartiet motsätter sig den gemensamma utrikespolitiken. Vi säger nej till alla planer på upprustning och gemensamt försvar. Vi menar att Sverige, och arbetet för fred och nedrustning, gynnas av att vårt lands alliansfrihet garanteras.