Vänsterpartiet i EU-parlamentet

Malin Björk åker inte till Almedalen

”Almedalen ska vara en nazifri zon! Jag trodde länge att Nordiska motståndsrörelsens (NMR) tillstånd skulle dras tillbaka. Men det verkar otroligt nog inte som om det blir så. Därför har jag nu beslutat mig för att inte åka till Almedalen i år.” Det skriver Malin Björk på sin Facebooksida.

Hon fortsätter:

”En kan ha många synpunkter på den politiska karneval/show som Almedalen är med blandningen av PR-bolag och aktivister, partipolitiker och institutioner. Men det finns ändå en grundtanke om att idéer och visioner ska sammandrabba – och kanske framförallt synas och ta plats – i demokratiska samtal.

Men när nazister bereds plats, då gäller inte detta längre. De vill ju upphäva demokratin och med våld ta makten. Rättegången mot deras naziterror i Göteborg visar att de menar allvar med sin våldsideologi.

Och med NMR:s närvaro exkluderas andra. Att tro något annat är naivt eller oärligt. Otryggheten sprider sig bland icke-vita och hbtq-personer. Mångfaldsparader flyttas och asylsökande förflyttas. Ett Almedalen med nazister på upplåten plats är inte längre en plats för demokratiska samtal. Alla får inte plats i nazisters världsbild som bekant.

Inom Vänsterpartiet väljer vi att ta kampen mot nazisternas närvaro på olika sätt. Vissa av oss genom att åka dit och ta striden på plats. Och andra, som jag själv, genom att ställa in vår medverkan tills dess Almedalen blir en nazifri zon.

Det som är viktigt för mig är att vi inte agerar som om det vore business as usual. För det är det inte. Ingen av oss har nämligen råd att låta nazismen normaliseras och ta plats.

Om Almedalen vill fortsätta vara relevant, måste det bli ändring till nästa år. Och ansvaret för att det blir ändring och nazifritt 2018 vilar på oss alla – för demokratin är faktiskt allas vårt ansvar.”

Sök praktikplats hos Vänsterpartiet i EU!

Nu finns möjligheten att komma till Bryssel och Europaparlamentet för en praktiktjänst hösten 2017.

Vi söker dig som har en pågående eller avklarad universitetsutbildning inom statsvetenskap, genusvetenskap, sociologi, nationalekonomi, juridik, litteraturvetenskap, konstvetenskap eller motsvarande. Du är nyfiken, flexibel och mogen att ta ett stort eget ansvar i sekretariatets arbete.

Som praktikant är du en viktig kugge i Vänsterpartiets aktiviteter i EU-parlamentet och du kommer att få följa arbetet i jämställdhetsutskottet och driva feministisk politik.

Du jobbar i arbetsgrupper med ledamöter och andra politiska sekreterare med att utveckla och sprida Vänsterpartiets och övriga i GUE/NGL ingående partiers politik.

Självklart sympatiserar du med Vänsterpartiets värderingar. Praktiken utförs på EU-sekretariatet i Bryssel och i undantagsfall Strasbourg.

Arbetsspråken är svenska och engelska, dock kan franska vara till stor hjälp i det vardagliga livet, både inne i parlamentet och utanför.

I praktiktjänsten ingår bland annat:

  • Omvärldsbevakning
  • Utredningsarbete
  • Rapportskrivning
  • Att utarbeta underlag till artiklar och andra former av medieutspel
  • Att ta fram underlag till beslut
  • Administrativt arbete
  • Samarbeta med NGO:s och feministiska rörelser

Tillträde: 1 oktober 2017

Arbetstid: Heltid

Lön: Ersättning utgår

Varaktighet: 6 månader

Ansökan: Skicka personligt brev och CV till [email protected] senast den 18 augusti 2017.

Kontaktperson: Berit Dahlström, samordnare, tel. 0032 498 11 86 54

EU-högern håller skattesmitare bakom ryggen

Igår kväll röstade EU-parlamentets ekonomi- och justitieutskott igenom ett lagförslag om så kallad land-för-land-rapportering, som ska hindra företagens skatteflykt. Malin Björk är kritisk till hur högerns ändringar kraftigt försvagat förslaget i utskotten. Motsättningarna i utskotten var stora, och parlamentets rapportörer för förslaget avstod själva i slutomröstningen.

– Tyvärr så visar det sig som vanligt att EU-högern håller de stora skattesmitarna bakom ryggen. Det gjorde de på flera sätt, bland annat genom att se till att bara företag som har en omsättning på minst 750 miljoner euro ska tvingas redovisa sina intäkter, inte företag som omsätter minst 40 miljoner, som utskottens rapportörer föreslog. Det innebär att bara tio procent av företagen i EU skulle omfattas av den nya lagen. Det räcker inte långt om man på allvar vill stoppa den skamliga skatteflykten som kostar EU:s medborgare hundratals miljarder kronor varje år, säger Malin Björk.

– Högern pressade dessutom igenom en väldigt löst formulerad undantagsklausul som innebär att många företag kommer fortsätta sitt hemlighetsmakeri. Om vi menar allvar med att bekämpa skatteflykt måste vi se till att förbättra förslaget när det kommer debatteras mer offentligt inför plenumomröstningen.

– Det är också väldigt nedslående att finansminister Magdalena Andersson sagt att hon i Rådet inte stöder idén om att företagen ska tvingas redovisa sina vinster offentligt. Hon tycker att det räcker om skattemyndigheterna får tillgång till siffrorna. Det tycker jag är ett svagt besked från någon som representerar såväl socialdemokratin som ett land med en mycket stark offentlighetsprincip.

Lagförslaget planeras att debatteras och röstas om av hela parlamentet i Strasbourg i juli.

Läs även Risk för urvattnad lag mot skatteflykt

Rapport från Italiens största mottagningscenter för asylsökande

Idag, fredag, träffas ledarna för sju av världens rikaste länder i Taormina på Sicilien. Den italienska ön är inte bara platsen för årets G7-möte. Det är också den första  anhalten i EU för många av de flyktingar som tar sig till Europa via Libyen. Bara elva mil från Taormina ligger Italiens största mottagningscenter för asylsökande, Mineo. Nazanin Sepehri, Malin Björks rådgivare i flyktingpolitik, åkte på delegationsresa till Mineo och hamnen Augusta. Hon kom hem med ett par önskemål till världsledarna.

Vad är Mineo för en sorts plats?

– Det är en före detta militäranläggning där det numera bor 3 300 asylsökande personer från 35 olika länder i enkla hus, enligt de italienska myndigheterna. Majoriteten är nigerianer som fått avslag på sina asylansökningar och nu väntar på att deras överklaganden ska behandlas. De flesta från Nigeria får avslag på sina ansökningar inom bara två månader på grund av en alldeles för snabb och rättsosäker asylprocess. När de sedan överklagar beslutet kan det ta runt två år innan de får ett nytt besked. Därför kan de tvingas bo i lägret under en lång tid. Runt 300 av dem som bor ilägret har fått asyl och väntar på att omlokaliseras till andra EU-länder, men tas inte emot utan har fastnat i lägret i något sorts limbo. Mineo uppmärksammades mycket i medierna för två år sedan efter att det avslöjats att den italienska maffian sålt flyktingkvinnor som sexslavar. Nu försöker man förbättra bilden av lägret och hävdar att sexhandeln inte längre förekommer, men enligt de advokater och människorättsorganisationer vi pratat med stämmer det inte. Att myndigheterna låtsas som att detta våld mot kvinnor inte förekommer tycker jag är väldigt allvarligt.

Hur var förhållandena?

– Det är svårt att säga eftersom vi bara fick vara på en enda gata och vi aldrig fick vara ensamma med de boende. Vi fick i princip bara se en fasad, det var extremt frustrerande. Jag hann bara växla ett par ord med fyra personer. En av dem berättade att de bor ungefär tio personer i varje hus, men bara den personen som bor i det största sovrummet har tillgång till husets enda toalett. De andra får använda de gemensamma toaletterna. När personen i det stora sovrummet lämnar lägret kan man köpa rummet. Det har alltså utvecklats en egen hierarki och en informell ekonomi bland lägrets invånare.

Du besökte också Augusta, hamnen på Sicilien som är den första plasten dit migranter via Libyen kommer till. Hur var det?

– De hade tömt området bara några timmar innan vi kom. Det säger något, tänker jag. Tidigare vistades där runt 1 500 personer, men när vi kom fanns det bara ett par tält med en massa britsar som folk fick sova på, och ett fåtal toaletter. Vi såg också barackerna där Frontex, EU:s gränspolis, tvingar alla som kommer att lämna sina fingeravtryck. Enligt Amnesty tvingas många lämna sina fingeravtryck under tortyrliknande former, men det var ju inget vi kunde fråga om eftersom det inte fanns några flyktingar kvar där då. Jag såg också en ensam gungställning, som skulle föreställa en lekplats för barn. Det såg så sorgligt ut.

Vad tänker du om EU:s flyktingpolitik efter ditt besök?

– Jag tänker att EU måste ha en så dålig fantasi om de det här är det bästa, eller enda, flyktingmottagandet vi kan ha. Det skapar så mycket lidande i onödan. Enligt de asylrättsadvokater jag pratade med grips många flyktingar och anklagas för att vara människosmugglare. Efter en lång rättsprocess och ibland fängelse hamnar de ofta i papperslöshet. Andra nekas asyl efter att de uppgett att de kommit till Italien ”för att jobba” och inte ”för att söka internationellt skydd.” Asylsökande misstros och behandlas som kriminella och potentiella terrorister. Tvärtom så tvingar ju asylsystemet in migranter i ett liv av papperslöshet. Det tjänar ju ingen på, utom dem som kan utnyttja papperslösa som extremt billig arbetskraft.

Hur kan den nuvarande flyktingpolitiken i EU bli bättre?

– Just nu kan EU:s medlemsländer inte komma överens om flyktingpolitiken. På ett sätt är det bra, för då stoppas de många restriktiva och repressiva lagförslag som ligger på bordet. Det ger oss också en möjlighet att presentera ett annat sätt att hantera asylrätt på. Men det krävs mobilisering, även på gatorna. Därför är det viktigt att jobba utomparlamentariskt också.

Vad skulle du vilja säga till G7-ledarna?

– Att den som flyr inte har något val, att ingen människa är illegal. Och att de ska sluta kriga för olja och sälja vapen, för då skulle mycket färre människor behöva fly till att börja med.

Högern bojkottar delegationsresa till Polen

När EU-parlamentets jämställdhetsutskott ordnar en delegationsresa till Polen vägrar högern följa med.

Image may contain: 1 person, outdoor

Idag åker Malin Björk till Polen på delegationsresa med EU-parlamentets jämställdhetsutskott. Delegationen kommer att träffa regeringsföreträdare, representanter från oppositionen och flera frivilligorganisationer och aktivister – bland annat de som i höstas gick ut på gatorna i tiotusentals och stoppade den drakoniska lagen som skulle totalkriminalisera de som sökte abortvård (#BlackProtest, #CzarnyProtest). EU-parlamentets högerkonservativa partigrupper EPP (där M och KD ingår) och ECR har dock valt att bojkotta delegationsresan.

– Situationen i Polen vad gäller demokrati och respekt för rättsstaten är allvarlig. Den här delegationen är vårt sätt att sätta fingret på hur viktigt jämställdhet är i försvaret för ett demokratiskt och öppet samhälle. Tyvärr är det talande att högern ställer in sitt deltagande. De saknar verkligt intresse för att försvara både demokratin och kvinnors rättigheter, säger Malin Björk.

De progressiva krafterna i jämställdhetsutskottet har sett till att programmet innehåller många möten med civilsamhället och aktivister.

– Progressiva krafter har det motigt i Polen nu. Men det finns många som organiserar sig och just de feministiska krafterna är centrala. Internationell solidaritet spelar stor roll för att stärka dessa krafter. Vi ska träffa många av dom och hoppas art vi tillsammans kan vända utvecklingen, fortsätter Malin Björk.

Hon ser också fram emot att träffa kollegor från det ganska nybildade vänsterpartiet Razem.

– Äntligen ser vi en kraft i Polen som är ett alternativ till de konservativa eller superkonservativa högerpartierna i Polen. De är feminister, vänster, och mobiliserar en verklig demokratiseringsrörelse. Jag hoppas på ett rejält genomslag för dem!

Fortsättning följer…

Vänsterpartiet i EU – vilka är vi? Del 4: Azadeh Jafari

Azadeh Jafari jobbar som politisk rådgivare i jämställdhetsfrågor.

Beskriv ditt jobb!
Jag samordnar vänstergruppen GUE/NGL:s feministiska arbete. Jämställdhetsutskottet, förkortat Femm, är den absolut viktigaste feministiska plattformen i Europaparlamentet. Det är där feministerna samlas och bygger upp koalitioner för fajterna i parlamentet som helhet. Förutom att jag är en del av Vänsterpartiets delegation så är jag minst lika behjälplig åt de andra vänsterledamöterna som sitter i utskottet. Jag hjälper dem i sina dagliga arbeten med betänkanden, yttranden och annat. Jag sköter också relationerna med övriga politiska grupper. Jag lägger upp strategier för att vi ska få så stor påverkan som möjligt på den feministiska dagordningen. Vår grupp är ju relativt liten, så det gäller att jobba underifrån, bygga koalitioner och skapa bra kontakt med gräsrotsrörelser. Bara så kan vi pusha för våra frågor. Vårt utskott skulle inte vara det är utan Vänsterpartiet. Det är ingen kliché, det stämmer. Det bygger på ett gediget arbete med flera väldigt bra ledamöter.

Vad har Vänsterpartiet betytt för utskottet?
I begynnelsen såg ju många krafter inom parlamentet ner på utskottet. Man ville byta namn på det eller stoppa in det i utskottet för mänskliga rättigheter. Partigruppen EPP (där M och KD ingår), ville till och med lägga mer utskottet. Men med Vänsterpartiet, de koalitioner som bildades och de kontakter som togs med akademin och kvinnorättsorganisationer, fick utskottet ett högre anseende. Nu är de flesta överens om att utskottet behövs. Det var framför allt 2009 som Eva-Britt Svensson såg till att utskottet fick en riktig push. Hon visade att jämställdhet är en viktig fråga, att kvinnors rättigheter handlar om mänskliga rättigheter. Det är mycket tack vare Vänsterpartiet som EU är på väg att skriva under Istanbulkonventionen (Europarådets konvention mot våld mot kvinnor). Vi har också varit den drivande kraften bakom parlamentets uttalande om den svenska sexköpslagen som ett viktigt verktyg i kampen mot människohandel och prostitution. Vi är också stolta över att ha fått en majoritet i utskottet som stödjer könskvotering i politiskt beslutsfattande.

Hur kan Femm påverka jämställdhetspolitiken i EU?
Femm har en ganska liten lagstiftande roll. Det fungerar mer som en plattform för att skapa opinion och lägga fram strategier. Det gäller att hålla fast vid alla framgångar så att vi inte går bakåt. Det är glädjande att vi alltid får en klar majoritet för frågor om ekonomisk självständighet för kvinnor, sexuell och reproduktiv hälsa och politisk delaktighet, alltså kvotering. Vi kan bara stå emot trycket om vi har bra allianser med civilsamhället och goda krafter inom parlamentet. Inom utskottet har vi lyckats bilda oss en progressiv feministisk koalition. Det är väldigt viktigt nu när inte bara extremhögern, utan även den ”vanliga”, konservativa högern i EPP, faktiskt bekämpar kvinnors rättigheter.

Kan du berätta om nätverket All of Us?
Det är ett tvärpolitiskt nätverk som bildades på initiativ av oss i vänstergruppen till stöd för aborträtten efter senaste EU-valet 2014. Vi såg en kraftig ökning av de högerextrema och konservativa partierna. Några ledamöter som ansåg det viktigt att bilda ett nätverk för frågor om sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter. Vi håller ett extra öga på den här frågan i alla betänkanden och yttranden. Det handlar om hur vi ska rösta och hur vi kan mobilisera. Vi har också stenkoll på vad som händer på området runtom i Europa och jobbar i nära samarbete med civilsamhället. Det är ett framgångsrikt nätverk som gjort mycket väsen av sig! Till exempel såg det till att lagförslaget om ett totalförbud mot abort i Polen lyftes in på dagordningen i Europaparlamentet i Strasbourg i oktober förra året. All of Us är också ett tydligt svar på One of Us, en kampanj mot abort som stöds av bland annat katolska kyrkan och konservativa politiska krafter. All of Us har också varit aktivt i kampen mot Trumps så kallade munkavleregel, som stoppar allt bistånd till organisationer som utför eller informerar om aborter.

Vad gjorde du innan du kom hit?
I grunden är jag socionom med internationell och interkulturell inriktning. Innan jag kom till parlamentet jobbade jag först som socialarbetare för flyktingar och asylsökande i stadsdelen Molenbeek här i Bryssel. Sedan arbetade jag med psykosocial hälsa på personalavdelningen i EU-kommissionen. Och ja, det finns vissa likheter mellan arbetsplatserna. Båda handlar om mänskligt lidande, om att vara ny i ett land, att försöka hitta rätt. Vare sig om man jobbar på någon av EU:s institutioner eller är flykting har man samma grundläggande, mänskliga behov. Men skillnaden i verklighet och resurser är som dag och natt.

Hur är det att bo i Belgien?
Bryssel är ju en multikulturell stad som jag kände mig hemma i väldigt snabbt. Belgien är också ett rikt land vad gäller språk, men tyvärr också tudelat mellan den flamländska och den vallonska regionen. Jag kan sakna det välorganiserade i Sverige, men man anpassar sig efter ett par år!

Malin Björk om domen mot Grimmark: Glad och lättad

Idag förlorade barnmorskan Ellinor Grimmark i Arbetsdomstolen. Det innebär att hon inte har rätt att vägra utföra abort. Malin Björk välkomnar domen.

– Även om domen var väntad känner jag mig glad och lättad. Det får aldrig bli tillåtet att vägra utföra abortvård om man arbetar i svenska sjukvården. Det ska inte gå att kompromissa bort kvinnors sexuella och reproduktiva rättigheter, säger Malin Björk.

– Här i Europaparlamentet märker vi tydligt av det organiserade abortmotståndet och ser vilka förödande konsekvenser abortvårdsvägran kan få. I Italien, till exempel, vägrar sju av tio gynekologer att utföra abort. Förra året dog en kvinna på Sicilien i sviterna av ett missfall efter att hennes läkare vägrat utföra abort. Det är helt oacceptabelt, säger Malin Björk.

– Det har ju visat sig att Ellinor Grimmark får ekonomiskt stöd av den mäktiga amerikanska antiabortlobbyn Alliance Defending Freedom (ADF), som även härjar här i Europaparlamentet. Just för att stå upp mot dessa krafter tog jag och några kollegor efter förra EU-valet initiativ till det tvärpolitiska nätverket All of Us, där progressiva EU-parlamentariker från olika partigrupper ingår. Vi står upp för aborträtten och andra frågor som rör sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter (SRHR). Det är viktigt att visa att stödet för dessa rättigheter är brett och starkt. Det är extra viktigt i tider som dessa när aborträtten inskränks av såväl Trumpadministrationen som av polska regeringen, ivrigt påhejade av reaktionära EU-parlamentariker.

Till SVT:s rapportering om fallet: http://www.svt.se/nyheter/lokalt/jonkoping/dom-i-arbetsdomstolen

Vänsterpartiet i EU – vilka är vi? Del 3: Stellan Hermansson

Stellan Hermansson jobbar i Stockholm som politisk rådgivare åt Malin Björk.

Beskriv ditt jobb!
Dels gör jag sammanfattningar inför ”sessionerna”, alltså omröstningarna i Strasbourg och i Bryssel. I det dagliga arbetet täcker ju Malin två utskott, men här måste vi täcka arton utskott till. Jag gör summeringar av frågorna som grund för hur Malin ska rösta i plenum. Det här är den största och mest centrala delen av mitt arbete eftersom det handlar om omröstningarna. Sedan följer jag också politiken i Sverige och EU och förbereder för olika utspel som ska sägas, göras eller skrivas. Jag är den enda av Malins medarbetare som är baserad i Sverige, så jag har ofta kontakt med riksdagsgruppen och de politiska sekreterarna i frågor som rör EU. Jag bidrar också till rapporteringen om viktiga EU-frågor till partistyrelsen och det verkställande utskottet. Jag åker till Bryssel varannan månad ungefär, och till Strasbourg två gånger om året. Det är viktigt att ha kontakt, samtidigt som jag är glad över att jag inte är där oftare än så!

Hur är det att jobba från Stockholm?
Till skillnad från när man jobbar i Bryssel kan jag fokusera på en uppgift i taget här. Eftersom jag jobbar ensam härifrån blir jag inte avbruten lika ofta som man blir när man jobbar i EU-parlamentet. Ibland kan det å andra sidan kännas lite ensamt. Hade Vänsterpartiet haft fler än en ledamot i Bryssel hade vi varit två som jobbade härifrån Stockholm. Men jag får bolla frågor på telefon istället.

Vad är det bästa med ditt jobb?
Det är bra och roligt att jobba med Malin och kollegorna i Bryssel, det är ett inspirerande team. Frågorna som Malin driver är jätteaktuella och viktiga för vår tid. Jag tycker om att få arbeta med viktiga frågor och vara med där besluten fattas. Det känns bra att jobba som EU-kritiker, påverka det som går och stärka motståndet mot den nyliberala politiken som mest gynnar storföretagen. Sedan är det också kul att hälsa på i Bryssel och träffa gamla och nya vänner från andra vänsterpartier i EU. Jag tycker också om att se till att aktivister från både Vänsterpartiet och fackliga och folkliga rörelser deltar på konferenser och nätverksmöten i Bryssel. Progressiva rörelsers utomparlamentariska aktivitet är avgörande för att det ska ske något positivt i EU-parlamentet.

Vad är det sämsta med ditt jobb?
Inför en session kan det vara oerhört mycket frågor där jag inte alltid befinner mig på hemmaplan. Då kan jag känna mig ganska pressad. Men då får jag prata med andra inom Vänsterpartiet eller med någon i NGL (partierna i vänstergruppen GUE/NGL som står Vänsterpartiet ideologiskt närmast) som sitter i utskottet där frågan behandlas.

Vilka frågor brinner du själv för?
Framför allt internationell solidaritet och Europas förhållande till globala syd. Det var det som väckte mitt politiska engagemang, kriget i Vietnam och militärkuppen i Chile. Idag är frågan om de odemokratiska handelsavtalen TTIP, CETA och TISA oerhört viktig att skapa opinion kring. Även flyktingfrågan, att motverka bygget av ”fort Europa”, har blivit väldigt konkret.

Berätta lite om din bakgrund!
Jag är uppvuxen i Vilhelmina i Västerbotten. Min pappa var läkare och min mamma förskollärare. De var aldrig partipolitiska men blev allt mer radikaliserade efter att vi bott i bland annat Tunisien och Etiopien och sett fattigdomen där. Jag påverkades också mycket av tiden i Afrika. Sedan bidrog Vietnamkriget och kuppen i Chile till att jag som tonåring gick med i kommunistisk ungdom, som jag var ordförande för nio år under åttiotalet. Lite senare pluggade jag på universitetet i Roskilde. Efter att nej-sidan förlorade folkomröstningen om EU 1994 började jag jobba i EU-parlamentet. Genom jobbet träffade jag också min irländska fru Frances. Hon var orsaken till att jag efter elva år i Bryssel flyttade till Irland. Där fick jag ett riktigt drömjobb – som internationell solidaritetssekreterare på irländska LO. Men när krisen kom och EU:s åtstramningar genomfördes blev jag av med jobbet eftersom det var till stor del statligt finansierat. 2011 flyttade vi till Sverige – Frances, jag och vår son Naoise. Jag har också två vuxna bonusbarn.

Så att Sverige gick med i EU var ändå en rätt bra grej för dig, rent personligen?
Jag tänker inte säga att det är bra med EU! Hade det blivit nej i folkomröstningen hade jag väl gjort något annat. Jag hade förmodligen avslutat mina studier, fått en högre akademisk titel och något annat jobb. Det hade varit bättre för Sverige att inte gå med i EU. Och för min egen del – vad vet man? Jag hade nog träffat Frances ändå. Har du inte sett filmen ”Sliding doors”?

 

Vad gör EU för att stå upp mot USA:s munkavleregel?

Med USA:s återinförda munkavleregel stoppas allt bistånd till organisationer som utför eller informerar om abort. Malin Björk kräver att EU och Sveriges regering tar krafttag för att stå upp för kvinnors sexuella och reproduktiva hälsa världen över.

Varje republikansk presidentadministration i USA har sedan 1984 infört den så kallade munkavleregeln (”The global gag rule”), men Trumps kvinnofientliga gubbgäng har gått ännu längre än tidigare. Nu förbjuds i stort sett allt stöd till kvinnors reproduktiva hälsa.

En god sexuell och reproduktiv hälsovård för kvinnor är en fråga om liv och död. Det är också en fråga om att kunna leva ett helt eller ett halvt liv. Att kunna ha kontroll över sin kropp och sexualitet – eller inte. Munkavlelagen vittnar om ett så djupt förakt för kvinnor, för vår hälsa och vårt välbefinnande.

Ursäkta mitt språk, men vem fan tror de att de är att sätta bromsar och kedjor, och underminera kvinnors rättigheter på det här viset? Vi kommer inte bli tystade eller munkavlade. EU, liksom varje  medlemsland, måste stå upp nu.

Jag välkomnar She decides-initiativet. Det är en viktig del av svaret. Men det räcker inte. Vare sig politiskt eller vad gäller tillskjutna resurser.

Min fråga är: Vad tänker EU göra -på den politiska nivån, och vad gäller finansieringen? Europaparlamentet har agerat. Vi har röstat igenom krav om ökad EU-finansiering

Men det är alldeles för tyst från både Kommissionen och Rådet. Idag, den 16 mars, när Sveriges biståndsminister Isabella Lövin träffar sina EU-kollegor, efterlyser jag därför ett par åtgärder.

Jag vill se tydliga rekommendationer för hur våra partnerorganisationer ska garanteras att de kan fortsätta tillhandahålla sexuell och reproduktiv hälsovård, inklusive abortvård. Jag vill också se ett förslag till en ökad biståndsbudget till SRHR-frågor och kvinnors hälsa. Dessutom vill jag se ett konkret förslag om hur EU:s riktlinjer kan stärkas, så att vi långsiktigt och uthålligt står upp för kvinnors sexuella och reproduktiva hälsa internationellt.

Ens engagemang och uppriktighet prövas när det är motigt. Om EU menar allvar med att vi ska stå upp för kvinnors rättigheter – då måste det visas i konkret handling nu. Fördöm tydligt USA:s munkavleregel, ta striden i internationella forum och skjut till mer pengar!

Vänsterpartiet i EU – vilka är vi? Del 2: Nazanin Sepehri

Nazanin Sepehri jobbar som politisk rådgivare med fokus på flyktingpolitiska frågor åt Malin Björk.
Beskriv ditt jobb!
– Jag stödjer Malin i Libe-utskottet (på svenska: utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor). Just nu handlar det till 80 procent om migration, men det kan ju ändras beroende på det politiska läget. Rent praktiskt förbereder jag Malin inför utskottsmötena, och ger henne information om frågor hon borde ta upp. Jag förbereder och knyter också viktiga kontakter inför andra möten, som nu när vi håller på med vidarebosättningsförslaget. Vi träffar företrädare för regeringen, olika myndigheter och frivilligorganisationer, för att få ett så bra underlag som möjligt. Ibland går jag också på möten utan Malin, eftersom hon inte hinner gå på alla själv. Det händer också att jag skriver några talpunkter när hon ska prata i plenum. Sedan håller jag mig ájour med utskottet och med vad som händer i Europa.

Vad gör du just nu?
– Jag skriver ändringsförslag till EU-kommissionens lagförslag om vidarebosättning som Malin är rapportör för. Det är kul och intressant för det handlar om att skapa lagliga flyktvägar. Det är ju en av de viktigaste sakerna vi kan göra just nu inom flyktingpolitiken.

Du har inte ens fyllt 28 år, du kom hit för ett och ett halvt år sedan som praktikant och nu sitter du och skriver EU-lagar. Hur känns det?
– Jag försöker att inte reflektera så mycket över det så mycket. Det känns lite överväldigande ibland, men mest känns det spännande och kul. Det är inte ofta man får ha ett jobb som är så intellektuellt stimulerande.

Vad tycker du om EU:s flyktingpolitik?
– Det är motsatsen till vad den borde vara. EU:s utgångspunkt är att göra det så svårt som möjligt för människor som rör sig över gränser. Det visar på oförmågan i systemet.

Hur är tongångarna i utskottet?
– Det är sjukt grova tongångar från högern. Det senaste året har man helt och hållet rört sig från faktumet att flyktingar är människor. Istället ges bilden av att flyktingar är ett hot och att vi måste skydda oss. Och den bilden blir väldigt lite ifrågasatt. Igår var det till exempel en parlamentariker från den gröna gruppen som pratade om ”marockanska män” som gör dåliga saker. Det är också stort fokus på EU:s externa gränser och vad andra länder ska göra med sina gränser.

Hur ska utvecklingen kunna vändas, tror du?
– Det kommer att gå, dock måste det ske mobilisering utanför parlamentet, för då påverkas politikerna. Det är jag helt övertygad om.

Vad är det bästa med ditt jobb?
– Två saker. Att få jobba med migrationspolitik ur ett vänsterperspektiv varje dag. Och att få jobba med den förenade vänstern (partigruppen GUE/NGL) och internationellt.

Vad är det sämsta med ditt jobb?
– Att behöva spendera så många timmar på att lyssna på dem som skapar Fort Europa. Det gör mig fruktansvärt deprimerad.

Vad gjorde du innan du kom hit?
– Precis innan jobbade jag på Internationella kvinnoföreningen i Malmö. Innan dess bodde jag i Kairo, där jag bland annat praktiserade på svenska ambassaden. Annars är uppvuxen i Göteborg och har läst franska i Paris och Montpellier. Jag har en kandidatexamen i internationella relationer och en masterexamen i postkolonial teori från Goldsmiths College i London.

Du har ju också en mer aktivistisk bakgrund, kan du berätta lite om den?
– Jag har varit aktiv i olika flyktingpolitiska grupper sedan jag var sjutton. Jag är uppväxt i ett hem där vi alltid diskuterade politik, så det har alltid legat nära till hands. Men engagemanget, när jag också började göra något började efter att jag sett filmen Hotell Rwanda. Den fick mig att skämmas över att vara människa. Jag mailade alla organisationer jag kunde komma på och lite av en slump landade jag hos Röda korset. Genom dem besökte jag ett transitboende utanför Göteborg och det påverkade mig mycket. Men Röda korset var inte tillräckligt radikalt för mig, så jag gick med i Ingen människa är illegal istället. Det är en väldigt praktisk organisation där man hjälper papperslösa eller människor som riskerar utvisning. Nu är jag aktiv genom Folkkampanj för asylrätt och stöder det Malmöbaserade nätverket InEUmanity, som kämpar mot EU:s migrationspolitik.