Okategoriserade

1 2 3 5

Vänsterpartiet i EU – vilka är vi? Del 6: Sara Hansson

Sara Hansson från Hedemora är vår nya praktikant och ska vara hos oss i Bryssel i sex månader. Hon kommer att följa ärendena i jämställdhetsutskottet.

 

Välkommen hit, Sara! Nu har du varit här en vecka. Hur känns det?

– Det känns bra. Spännande och oerhört komplext att förstå strukturer, men man kommer väl in i det till slut. Det är ju lite annorlunda än hemma…

Vad har förvånat dig mest sedan du kom hit?

– Alkoholkulturen, kanske. Att vissa dricker vin till lunchen, till exempel. (Det gör inte Vänsterpartiet, red.anm.) Jag kommer från en liten stad så allt är egentligen annorlunda för mig. Det är mer folk och tempot är högre. Folk verkar också vara mer sociala och trevliga här. De ler mot varandra, det tycker jag är trevligt!

Berätta om dig själv och vad du gjort innan du kom hit!

– Jag är född och uppvuxen i Hedemora, där jag fortfarande bor och trivs jättebra. Innan jag kom hit pluggade jag samhällsvetenskapligt program på högskolan i Falun. Jag är också aktiv i Hedemora kommunfullmäktige, är ersättare i kommunstyrelsen och sitter i Vänsterpartiets partiföreningsstyrelse. Jag hade precis avslutat min examen när en kompis uppmanande mig att söka den här praktikplatsen. Varför inte, tänkte jag. Jag kommer närmast från cafébranschen, men efter min examen ville jag göra något med den och jag brinner mycket för feministiska frågor. Jag vill gärna utvecklas och se komplexiteten.

Vad gör du just nu?

– Just nu följer jag betänkandet om handelspolitik ur ett feministiskt perspektiv, som Malin och en italiensk kollega till henne står bakom. Jag håller också på att jämföra EU:s militära utgifter med utgifterna för kvinnors globala hälsa.

Hur blev du politiskt aktiv?

– Jag var arbetslös under regeringen Reinfeldt, precis som många andra, och började fundera på varför det såg ut som det gjorde. Det handlade till exempel om hur man pratade om arbetslösa, hur man avhumaniserade dem. Det var tydligt när jag var inne i myndighetsspiralen att jag var en klient som skulle passa in i systemet. Det gjorde mig arg och uppgiven. Jag såg en massa Ung Vänster-affischer på stan och det kändes som det rimligaste alternativet. Så efter att ha varit på min första DÅK (distriktsårskonferens) gick jag vidare.

Vad hoppas du få ta med dig hem från praktiken?

– Jag är väldigt kunskapstörstig så jag hoppas på att komma hem och veta en jävla massa! Det vore också kul att kunna kolla tillbaka och tänka på att ”jag var med om det och det, jag tog fram det underlaget och var med i några viktiga processer.” Det behövs ju mer vänsterpolitik i Europa, det är uppenbart. Och så hoppas jag komma hem med ett mycket bredare nätverk.

Vad gör du på fritiden?

– Jag lyssnar mycket på poddar, som Lilla drevet, Det politiska spelet och Bilda kedjor, en anarkistisk podd. Jag lyssnar också på Historiepodden, som kan handla om till exempel Alexandra Kollontaj. Det är skönt att lära sig saker medan man gör annat. Annars tycker jag att få saker ger en så mycket adrenalin som att gå på en himla bra punkkonsert!

Berätta om flaggan på ditt kontor!

– Jag fick den i kombinerad födelsedags- och avskedspresent av en kompis på Vänsterdagarna i Malmö precis innan jag åkte hit. Jag sa direkt, ”den ska med till Bryssel!”

Where is the EU strategy to combat human trafficking?

Today, October 18, is the EU Anti-Trafficking Day. MEP Malin Björk asks why the EU Commission has so far failed to present the anti-trafficking strategy requested by both the Parliament and the Council.

– Women and children – mostly girls – make up 80 percent of all victims of human trafficking in the EU. They are mostly exploited in the sex industry  and in prostitution. To end this abuse, we have to target those who feed the crime and abuse with their money and ”business” – the sex buyers and the pimps.

My country, Sweden, has already criminalized the buying of sex. And so has France, Norway, Iceland, and Ireland. It works, and it is time the rest of the EU countries do the same: Just do what it takes to make a real impact in stopping human trafficking, says Malin Björk.

– I also expect the European Commission to swiftly deliver on the demand expressed both by the European Parliament and the European Council: a new anti-trafficking strategy. It is worrying and, frankly, quite incomprehensible that this is taking so long”.

Stoppa utvisningarna till Afghanistan!

De skamliga och inhumana utvisningarna till Afghanistan fortsätter. Imorgon, tisdag den 10 oktober, ska tolv ensamkommande ungdomar utvisas från Göteborg. I ett brev till migrationsminister Heléne Fritzon kräver Malin Björk att utvisningarna stoppas.

I brevet skriver Malin Björk bland annat:

”En av dem som ska deporteras är Yasin Mohammadi, som nyligen fyllde 16 år. Han flydde till Sverige för två år sedan från Iran, där han växt upp. I Sverige har han rotat sig, gått i skolan och skaffat sig vänner. Men förra hösten skrev Migrationsverket upp hans ålder till 18. Nu ska han därför utvisas till ett livsfarligt land han aldrig bott i. Situationen för de andra elva ungdomarna är lik Yasins.”

Läs hela brevet till Hélene Fritzon här.

EU måste agera mot våldet mot hbtq-personer i Egypten

I ett brev till EU:s utrikeschef Federica Mogherini kräver Malin Björk och 67 andra EU-parlamentariker att EU agerar för att stoppa övergreppen mot hbtq-personer i Egypten.

Den ökade förföljelsen av hbtq-personer sker samtidigt som EU väljer att förnya sitt partnerskap med Egypten. Fokus ligger på att få Egypten att stoppa flyktingar och kontrollera gränser. Liksom med EU:s relation till Turkiet kompromissar man bort demokrati och mänskliga rättigheter. I Europaparlamentets debatt i tisdags kritiserades detta av flera EU-parlamentariker från olika politiska grupper.

Malin Björk har också tagit initiativ till ett brev där totalt 68 EU-parlamentariker kräver att EU:s höga utrikesrepresentant, Federica Mogherini, agerar.

– EU måste göra allt som går för att stoppa den klappjakt på hbtq personer som pågår nu. Det är dags att visa att man menar allvar med mänskliga rättigheter, säger Malin Björk och fortsätter:

– Förföljelsen av hbtq-personer hänger också samman med den allmänna urholkningen av demokrati och mänskliga rättigheter i Egypten, och det är hög tid att  EU tydligare stödjer alla de aktivister och medborgare som arbetar för demokratisering.

Läs brevet här

Se Malin Björks tal i EU-parlamentet

Läs boken My #BlackProtest här!

Här kan du skriva ut boken #My BlackProtest om de så kallade svarta protesterna i Polen förra hösten.

I oktober 2016 gick tusentals svartklädda, mestadels kvinnor, ut på gator och torg i polska städer. Tillsammans protesterade de mot regeringens lagförslag om att totalförbjuda abort. Protesterna gav resultat och lagförslaget stoppades. Protesterna har inspirerat kvinnor världen över att stå upp för aborträtten. Idag, på den internationella dagen för säkra och lagliga aborter, ges boken My #BlackProtest ut. Den består av en samling texter av några av de kvinnor som vågade sig ut på gatorna för att stå upp för sina rättigheter och protestera mot landets regering. Boken har getts ut med stöd av bland andra EU-parlamentarikerna i nätverket All of Us, där Malin Björk ingår. Klicka bilden så kommer du till en pdf-version av boken. Det går också bra att beställa den per post. Kontakta i så fall [email protected]

Malin och svenska EU-kollegor: Släpp Hamza Yalcin omedelbart!

I ett brev till Spaniens premiärminister och justitieminister skriver Malin Björk och åtta andra svenska EU-parlamentariker att svensk-turkiske författaren Hamza Yalcin måste släppas omedelbart.

Malin Björk tog initiativ till brevet som åtta av hennes svenska kollegor skrev under. Hamza Yalcin har idag suttit femtio dagar i spanskt fängelse. Han greps den 3 augusti, anklagad för terrorism av den turkiska staten. Men några bevis har ännu inte presenterats. Hamza Yalcin har bott i Sverige sedan 1984.  Här är brevet.

”Det EU som Juncker beskrev tar inte social dumpning på allvar”

Idag höll EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker sitt årliga linjetal, State of the Union, där han la fram sina tankar om EU och dess framtid. Malin Björk såg flera svagheter i talet.

– Juncker pratade om att skapa en mer demokratisk union, samtidigt som han som vanligt ångade på med sin federalism, med planer på bland annat en EU-finansminister, en EU-åklagare och en EU-armé. Det är helt fel väg att gå om man vill demokratisera EU. Besluten som påverkar människor måste fattas närmare dem, inte längre ifrån dem, säger Malin Björk.

– När det gäller de delar som är riktigt viktiga för medborgarna så förblir Juncker och kommissionen vaga och undfallande. Det EU som Juncker beskrev tar inte social dumpning på allvar, bidrar inte till ökad jämlikhet, och fixar inte det nödvändiga arbetet mot klimatförändringarna.

– Juncker var svag på det flyktingpolitiska området. Han gladde sig åt att nästan inga flyktingar längre tar sig till Europa via Turkiet, eller till Italien. Samtidigt vet vi att anledningen till det är att människor istället sitter fast i läger i Turkiet, eller långt värre, i Libyen. Det tycker jag faktiskt är osmakligt. Att fira att EU har tusentals nya gränsvakter samtidigt som det inte finns säkra och lagliga flyktvägar är inte acceptabelt.

– Jag välkomnar Junckers försvar av rättsstaten. Det var en tydlig markering mot länder som Polen och Ungern, som tar allt större kliv mot att bli rent totalitära stater. Här måste EU vara fullständigt tydlig, säger Malin Björk.

”Outsourcing av flyktingansvaret skapar osolidariska samhällen”

”Det vi inte ser, det bryr vi oss inte om.” Det får aldrig bli en politisk doktrin för våra makthavare, skriver Malin Björk i en text som också publicerats på UNT.se.

Som vi sett i Sverige med de unga afghanernas sittstrejk har sommarmånaderna trots att de politiska institutionerna varit nedstängda varit en period av viktig politisk rörelse. Mobiliseringen mot utvisningarna till Afghanistan är en stjärna på en i övrigt ganska brungrå politisk himmel.

EU:s politik på det migrations- och flyktingpolitiska området utformas alltmer utifrån principen ”Out of sight, out of mind”,  det vill säga det vi inte ser tänker vi inte heller på. Det är en effektiv strategi för makthavare som inte vill se uppror och protester mot den förda politiken. För den vi inte ser kan vi inte heller känna igen oss i, vilket är det mest grundläggande i mänsklig solidaritet. Att se sig själv i andra.

Just nu finns flera EU-förslag som går ut på att outsourca ansvaret för människor på flykt. Det handlar om att samarbeta med och i vissa fall regelrätt anlita eller anbefalla länder utanför EU, som Turkiet, Egypten Tunisien, Niger, och till och med en kaosstat som Libyen eller en diktatur som Eritrea, att stoppa människor på flykt från att ta sig till Europa.

Hittills i år har över 2 400 människor registrerats som drunknade i Medelhavet. Men när Frankrike, Spanien, Italien och Tyskland träffades för några veckor sedan handlade det inte om hur vi ska rädda fler liv, utan om hur vi ska stoppa flyktingar och migranter från att ta sig till Italien. Frankrikes president Macron föreslog till exempel att flyktingar ska stoppas redan i Afrika, där hela EU:s asylprocess ska förläggs till olika center. Det skulle innebära att EU anammar den australienska politiken med stängda läger bortom all kontroll, där omfattande missförhållanden och övergrepp rapporterats. Out of sight, out of mind.

Rasistisk och kolonial politik

Tidigare i sommar attackerades också frivilligorganisationer för att de räddade liv. Organisationerna står för mer än en tredjedel av alla livräddningsinsatser på Medelhavet. Genom nya regler, i strid med internationell sjörätt och läkaretik, försvåras och stoppas nu deras insatser. Bland annat kräver Italien att det ska bli förbjudet att flytta migranter från ett räddningsfartyg till ett annat och att italiensk polis ska följa med ombord på räddningsfartygen. Läkare utan gränser, som vägrade acceptera de nya reglerna, har tvingats avbryta sina räddningsinsatser, även om deras läkare finns ombord på andra fartyg.

Det går inte att tillsluta Europas gränser, eller som i fallet med Libyen och Niger, ge sig på att stänga andra länders gränser. Tvivelaktiga libyska grupperingar finansieras, beväpnas och tränas av EU-länder. För inte så länge sedan ritades gränserna i flera av Afrikas länder godtyckligt upp av europeiska stormakter. Nu ska dessa gränser dessutom patrulleras med hjälp av pengar och utrustning från EU-länderna. Det är en osmaklig utveckling, minst sagt.

Hela denna politikutveckling är kolonial i sina anspråk och bygger på en strukturell rasism. Svarta människor från länderna söder om Sahara bortdefinieras konsekvent i medier med benämningen ”ekonomiska migranter”. Det gör dem tydligen mindre skyddsvärda och mindre värda i vissas ögon. Att människor flyr misär, fattigdom, förtryck och klimatförändringar är en realitet. Inget liv är mindre värt än ett annat att räddas från drunkningsdöden i Medelhavet.

Regeringen har stort ansvar

När Europaparlamentet nu öppnat efter sommarstängningen väljer vi i vänstergruppen att ställa EU:s institutioner till svars för den förda politiken. Vi har begärt en debatt om finansieringen av miliser och ”samarbetet” med Libyen för att stoppa flyktingar. Vi kräver också en debatt om hur livräddningen i Medelhavet ska förstärkas , inte avvecklas.

Vi har lagt konkreta förslag på en Europeisk livräddningsinsats i Medelhavet och stöd till frivilligorganisationernas insatser. Arbetet med säkra och lagliga flyktvägar fortsätter och vi vill se ett EU som delar på ansvaret för ett värdigt mottagande istället för att stänga sina gränser.

Den svenska S- och MP-regeringen har ett stort ansvar. Det är nu ni måste stå upp i EU:s ministerråd mot de regeringar som bygger sin politik på ”det jag inte ser, det bryr jag mig inte om”. För den politiken leder till att vi stryper vår solidaritet. Och det samhället vill iallafall inte jag leva i.

Det hopp som sittstrejken mot utvisningarna ger oss alla är att solidariteten och mobiliseringen sätts i rullning. Och med solidaritet kan vi förflytta berg – och med det menar jag sätta stop för utvisningarna till Afghanistan, men också byta ut EU:s alltmer ovärdiga politik mot en mänsklig och solidarisk flyktingpolitik.

Malin Björk deltar i EU-parlamentets debatt om flyktingsituationen tisdagen den 12 september cirka klockan 17.50. Se debatten live här.

Stor dag för kampen mot könsbaserat våld

EU tog idag ett viktigt steg i kampen mot våldet mot kvinnor och flickor.

Idag röstade EU-parlamentet igenom ett betänkande med rekommendationer om hur EU och medlemsländerna ska genomföra åtgärderna i Europarådets konvention om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och våld i hemmet, den så kallade Istanbulkonventionen. Röstsiffrorna var 489 för, 114  mot, medan 69 ledamöter avstod. Resultatet av omröstningen innebär att EU som institution nu kan ansluta sig till konventionen.

– Idag är en stor dag. Jag är glad att EU tagit ytterligare ett viktigt steg för att bekämpa det utbredda våldet mot kvinnor och flickor. Vi i vänstern har länge kämpat för att allt könsbaserat våld ska tas på allvar. Men arbetet slutar inte här. Nästa steg är att få till en bindande EU-lagstiftning. Inga medlemsländer ska kunna välja bort delar av den politik som krävs för att bekämpa våldet. Det är inte rimligt att EU lagstiftar om traktorer och veteslag men helt saknar minimistandarder när det gäller att stoppa våld mot kvinnor, säger Malin Björk.

Vänsterpartiet i EU, vilka är vi? Del 5: Malin Björk

Malin Björk är sedan valet 2014 Vänsterpartiets EU-parlamentariker.

Dina viktigaste frågor i EU-parlamentet är feminism, flyktingpolitik och EU:s handelsavtal. Varför valde du just det?

– Den feministiska kampen har alltid varit central för mig. Jag har ju tidigare gjort en feministisk webbtidning och startat en feministisk tidskrift, Scumgrrrls. För mig finns det ingen vänster utan en stark feministisk grund, samtidigt som feminismen måste komma från vänster för att lyckas nå verklig förändring. Sedan har jag arbetat för det feministiska utskottet i EU-parlamentet med Eva-Britt Svensson (Vänsterpartiets tidigare EU-parlamentariker), då som politisk rådgivare. Vi i vänstern ska fortsätta att hålla den feministiska fanan högt! Jämställdhetsutskottet är den centrala, kanske den enda platsen, för feministisk mobilisering i EU-parlamentet. Jag är vänstergruppens samordnare i utskottet. Det är en viktig roll och vi har lyckats skapa bra koalitioner med andra partier om till exempel abortfrågan. Vi går också till angrepp mot HBTQ-förtryck, lyfter situationen för kvinnor på flykt, och behov av bra offentlig omsorg.

När det gäller utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter så ville jag vara där för att det är där flyktingpolitiken behandlas. Efter valet 2014 har de nationalkonservativa och rasistiska krafterna format debatten. För att jobba mot dom krafterna måste man jobba för en human asylpolitik, det är ju ett område de ger sig på. Vi måste visa att vi inte accepterar att ställa flyktingar och migranter mot andra människor. Det är inte migranter som hotar vår välfärd, det är skatteflykten och vinstjakten. Om vi bara fördelar tillgångarna på ett bättre sätt är en human flyktingpolitik inget problem.

Jag hade också gärna suttit i till exempel sysselsättningsutskottet, och utskottet mot skatteflykt. Men jag valde att engagera mig mot handelsavtal som TTIP och Ceta också. Handelspolitiken är ju ett område där vi redan gett EU makten. Den påverkar vår framtid, oss som konsumenter, vår demokrati, miljö, folkhälsa och arbetsrätt. Många vet inte vad som händer, så vi måste vara aktiva här. Vänstern, facket och inte minst miljöorganisationerna spelar en viktig roll i motståndet, även om det tyvärr inte räckte hela vägen med Ceta. Men TTIP har gått i stå. Debatten genomsyras av en väldigt nyliberal syn som inte tas emot så väl i ekonomisk politik längre, men när det gäller handel så är gäller bara floskler om att all handel alltid är bra. Dessutom handlar ju avtal som TTIP och CETA inte längre om tullar, utan om lagar och regler – om hur dom ska se ut och vem som ska bestämma över dem.

Nu engagerar jag mig också mot militariseringen av EU. Det är viktigt att skapa opinion och tydliggöra vad som händer. Det är ett hot mot den svenska alliansfriheten och det handlar om en upprustningslogik. När vi istället kan använda diplomati och fredlig konflikthantering så väljer EU istället att köpa militärindustrins svar, som alltid kräver mer kanoner. Jag tillhör dem som tror att tillverkar man mer vapen så kommer de också att användas oftare.

Hur känns det nu, när mer än halva mandatperioden har gått?

– När det gäller det feministiska arbetet har vi lyckats hålla ställningarna mot den nationalkonservativa, misogyna högern. Vi har satt hårt mot hårt vad gäller aborträtten. Vi har också visat feministisk solidaritet och sett till att EU-parlamentet blivit en samlingspunkt för abortaktivister från Polen, Irland, Malta och Italien, där aborträtten kringskurits på olika sätt. Nu håller jag också på med en rapport om feminism i handelsavtalen som jag är stolt över.

På flyktingpolitikområdet går det tyvärr åt fel håll. Det har gått från att ta visst ansvar till att stänga gränser och utfärda tillfälliga uppehållstillstånd som tvingar människor att sätta sina liv på paus. Men slaget är inte förlorat. Just nu jobbar jag med det enda lagförslaget som handlar om att skapa lagliga vägar till Europa. Det är riktigt tufft såklart, men så viktigt och också talande att det är vi i Vänsterpartiet som driver detta.

Vad är du mest stolt över i ditt arbete?

– Att jag fått igång ett försvar för SRHR (sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter). Jag var med och startade upp nätverket All of us som har blivit inflytelserikt och som bland annat stöttar aktivister runtom i EU. Jag är också stolt över vidarebosättningsförslaget, att vi verkligen står upp och tar striden för att flyktingar inte ska ingå i någon slags byteshandel. Det ska bygga på internationell, humanitär rätt. Får vi igenom vårt förslag skulle jag bli väldigt glad, men jag är stolt över det redan. Vi får se hur det går, vi ska rösta om det i utskottet i september. Jag är också stolt över att vi försöker nå ut i Sverige, att vi inte bara sitter här i Bryssel och kuckilurar! Det är livsviktigt att kommunicera om vad vi gör med människor utanför dom här rummen. Jag är också stolt över Vänsterpartiet, att vi står upp för samma saker i EU-parlamentet som hemma – minskade klassklyftor, feminism, en bättre klimatpolitik. Och så är jag stolt över att jobba nära rörelser utanför parlamentet, att få vara en språngbräda och en tillgång för aktivister och  frivilligorganisationer.

Vad är det tuffaste med ditt jobb?

– Att inte kunna klona sig och vara med överallt, i olika utskott, i Sverige – helst i Malmö och Umeå samtidigt – det är frustrerande! Det är också jobbigt att rasister och nationalister tar stor plats och lyckats forma berättelsen i flyktingpolitiken. Samtidigt låter jag mig inte nedslås eller hindras av det. Det är nästan så att en ny energinivå kickar igång. Det var inte så länge sedan debatten såg annorlunda ut. För bara två-tre år sedan var det inte okej att jaga papperslösa, då kan det vända igen! Sedan är EU-parlamentet lite tungrott. Jag kommer från en aktivistbakgrund så ibland kan det kännas lite segt här, med 751 ledamöter och alla långa, torra möten.. jag kan bli lite otålig ibland! Men det är viktigt att komma ihåg att EU-politik inte är svårt, inte svårare än politiken hemma. Man kan känna igen sig i konfliktlinjerna – det handlar om arbetsrätt och vinstjakt här med.

Vad är det största problemet med EU?

– Demokratibristen. Att beslut fattas långt borta utan insyn, det är inte hälsosamt! Beslut ska kunna granskas av journalister och medborgare. Så fort det brister blir det inte bra. Man vet liksom inte hur besluten fattas, det kommer bara lite vit rök ur skorstenen helt plötsligt. Debatten kan inte bara ske utifrån läckta dokument. Vi måste vara försiktiga med att föra över makt till EU, för det innebär att demokratisk kontroll släpps ifrån oss. Vi ska inte heller inte ha en grundlag där den inre marknadens varor och tjänster går för allt annat. Inget annat internationellt samarbete fungerar så, inte FN eller någon annan organisation. Tack och lov. Att bara ha den inre marknaden som mål ger systemfel. Ett sådant ramverk blir ett problem för oss som vill jobba för något annat. Sedan har vi ju eurozonen. Det är en misslyckad politik för många medlemsländer. Det är ett konstruktionsfel som måste ifrågasättas och kritiseras.

Hur känns det att jobba i EU samtidigt som du är emot EU?

– Jag kanske inte känner efter så mycket, men de viktiga förändringarna vad gäller framtidens EU måste lyftas från medlemsländerna, som fördragsändringar och stora politiska initiativ. Men det är klart att väldigt ofta tänker jag att det är tur att vi EU-kritiker från vänster finns här, som ställer krav, drar i nödbromsar och ringer i väckarklockor när många andra bara ropar efter mer EU-makt och nickar ikapp. Och för att se till att en annan verklighet släpps in här, genom att till exempel polska aborträttsaktivister får en plattform och att arbeta med frivilligorganisationer för att tillsammans stoppa de värsta flyktingpolitiska förslagen.

Hur ser livet utanför parlamentet ut?

– Hm, ja.. jag har ett behov av att göra ganska mycket saker utanför parlamentetsaktiviteterna, men nuförtiden är det inte så lätt att få ihop det med alla åtaganden och med privatliv också. När ska vi få sex timmars arbetsdag?

Ja, när tror du EU inför sex timmars arbetsdag?

-Jag hoppas att EU aldrig får makt att reglera det, men för de som arbetar i EU:s institutioner vore det bra…2028?

 

1 2 3 5