Resa till Västra Balkan 2015

Den 12-16 november 2015 reste Malin Björk med en delegation genom Västra Balkan, en flyktingrutt som blivit vanligare än Medelhavsvägen men som också kantas av stora faror och osäkerheter. 

Flyktvägen till trygghet i Europa kantas av farligheter och stängda gränser. Under 2015 har flyktvägen via Turkiet, med båt över till Grekland, via Balkan och vidare till olika europeiska länder blivit den vanligaste. Rapporter om kaotiska situationer, våld, och utsatthet avlöser varandra, och de politiska besluten,, styr utvecklingen. Därför reste Malin Björk med en delegation från Vänstergruppen i Europaparlamentet tillsammans med aktivister från Balkan, till regionen för att läsa av situationen med egna ögon och öron.

Rutten följde flyktingarnas rutt från norra Grekiska gränsen in i Makedonien, genom Serbien ända till ankomstlägret i Kroatien. Vid gränserna tvingas människor vänta och nu har mer eller mindre välorganiserade transitläger satts upp där flyktingar kan få hjälp i form av mat, läkarvård, och kläder och ladda sina telefoner. Frivilligorganisationerna har en central roll i lägren.

Antalet flyktingar som passerar dessa transitläger varierade mellan 3000-10.000 per dag under den perioden.

Vandring mot Presovo, Serbien (Foto: Malin Björk)

Vandring mot Presovo, Serbien (Foto: Malin Björk)

De flesta har flytt från Irak, Syrien, Afghanistan, Eritrea, Marocko och Iran. Många människor är trötta och utmattade som tar sig till tälten för en tillfällig vila innan vidare resa. En del föräldrar bär på småbarn, de lite större barnen bär på väskor som familjen fått med sig från hemlandet. Resan sker med bussar och tåg för vilka flyktingarna måste lösa biljetter ända tills de kommer fram till Kroatien.

Situationen vid gränserna förändras med snabba ryck, framförallt vid gränserna. Den ena veckan är gränsen öppen, nästa vecka står där ett stängsel. Volontärer lägger dagligen upp information på nätet om situationen vid de olika gränsstationerna och ändå är frågorna många. Så fort det är oklart hur nästa etapp ska se ut, sprider sig oron bland dem som väntar.

Registrering av fingeravtryck (Foto: Malin Björk)

Registrering av fingeravtryck (Foto: Malin Björk)

Kanske förklarar det också den brådska jag upplever hos alla jag möter. De har inte en minut att förlora, utan skyndar sig för att få en plats i nästa kö, till tåget, till bussen eller till registreringen, till matpaketen, till torra och varmare kläder. Men när de står i kö, eller blivit försäkrade om när och hur de ska komma vidare så vill nästan alla prata. De berättar om farliga båtfärder och en svår väntan på de grekiska öar där de flesta flyktingarna anländer, Lesbos, Kos, och Samos. Många är väldigt hoppfulla, så ivriga att snart få börja ett liv igen. Några vill också veta vart jag tycker de ska åka. Sverige? Tyskland, Holland? Beligien? Jag svarar att Sverige är ett bra land, att de är välkomna.

Registrering i Presovo, Serbien. (Foto: Malin Björk)

I några av transitlägren finns familjetält där barn sitter och ritar eller leker. Volontärerna har lyckats förvandla några kvadratmeter av all denna röra till en oas, en liten plats för barnen att vara just barn. I Idomeni i Grekland dyker plötsligt tre clowner upp i ett av de större tälten och trollbinder barnen med en föreställning. Föräldrarna i sin tur trollbinds av sina barn, som strålar upp, skrattar, och ropar av förtjusning.

Västra Balkan Clowner Idomeni

Clowner utan gränser i Idomeni, Grekland. (Foto: Malin Björk)

Trots den alltför svåra flyktvägen och trots att så mycket måste förbättras för att denna flyktväg genom Balkan ska bli en säker korridor,  finns ett visst hopp över att gränserna faktiskt är öppna, att flyktingarna efter registrering får ta sig vidare. Men alla är oroliga att de när som helst ska stängas, därav brådskan trots den totala utmattningen hos vissa. Många EU länder skulle vilja stoppa flyktingar från att ta sig till Europa och trygghet.