Vänsterpartiet i EU – vilka är vi? Del 3: Stellan Hermansson

Stellan Hermansson jobbar i Stockholm som politisk rådgivare åt Malin Björk.

Beskriv ditt jobb!
Dels gör jag sammanfattningar inför ”sessionerna”, alltså omröstningarna i Strasbourg och i Bryssel. I det dagliga arbetet täcker ju Malin två utskott, men här måste vi täcka arton utskott till. Jag gör summeringar av frågorna som grund för hur Malin ska rösta i plenum. Det här är den största och mest centrala delen av mitt arbete eftersom det handlar om omröstningarna. Sedan följer jag också politiken i Sverige och EU och förbereder för olika utspel som ska sägas, göras eller skrivas. Jag är den enda av Malins medarbetare som är baserad i Sverige, så jag har ofta kontakt med riksdagsgruppen och de politiska sekreterarna i frågor som rör EU. Jag bidrar också till rapporteringen om viktiga EU-frågor till partistyrelsen och det verkställande utskottet. Jag åker till Bryssel varannan månad ungefär, och till Strasbourg två gånger om året. Det är viktigt att ha kontakt, samtidigt som jag är glad över att jag inte är där oftare än så!

Hur är det att jobba från Stockholm?
Till skillnad från när man jobbar i Bryssel kan jag fokusera på en uppgift i taget här. Eftersom jag jobbar ensam härifrån blir jag inte avbruten lika ofta som man blir när man jobbar i EU-parlamentet. Ibland kan det å andra sidan kännas lite ensamt. Hade Vänsterpartiet haft fler än en ledamot i Bryssel hade vi varit två som jobbade härifrån Stockholm. Men jag får bolla frågor på telefon istället.

Vad är det bästa med ditt jobb?
Det är bra och roligt att jobba med Malin och kollegorna i Bryssel, det är ett inspirerande team. Frågorna som Malin driver är jätteaktuella och viktiga för vår tid. Jag tycker om att få arbeta med viktiga frågor och vara med där besluten fattas. Det känns bra att jobba som EU-kritiker, påverka det som går och stärka motståndet mot den nyliberala politiken som mest gynnar storföretagen. Sedan är det också kul att hälsa på i Bryssel och träffa gamla och nya vänner från andra vänsterpartier i EU. Jag tycker också om att se till att aktivister från både Vänsterpartiet och fackliga och folkliga rörelser deltar på konferenser och nätverksmöten i Bryssel. Progressiva rörelsers utomparlamentariska aktivitet är avgörande för att det ska ske något positivt i EU-parlamentet.

Vad är det sämsta med ditt jobb?
Inför en session kan det vara oerhört mycket frågor där jag inte alltid befinner mig på hemmaplan. Då kan jag känna mig ganska pressad. Men då får jag prata med andra inom Vänsterpartiet eller med någon i NGL (partierna i vänstergruppen GUE/NGL som står Vänsterpartiet ideologiskt närmast) som sitter i utskottet där frågan behandlas.

Vilka frågor brinner du själv för?
Framför allt internationell solidaritet och Europas förhållande till globala syd. Det var det som väckte mitt politiska engagemang, kriget i Vietnam och militärkuppen i Chile. Idag är frågan om de odemokratiska handelsavtalen TTIP, CETA och TISA oerhört viktig att skapa opinion kring. Även flyktingfrågan, att motverka bygget av ”fort Europa”, har blivit väldigt konkret.

Berätta lite om din bakgrund!
Jag är uppvuxen i Vilhelmina i Västerbotten. Min pappa var läkare och min mamma förskollärare. De var aldrig partipolitiska men blev allt mer radikaliserade efter att vi bott i bland annat Tunisien och Etiopien och sett fattigdomen där. Jag påverkades också mycket av tiden i Afrika. Sedan bidrog Vietnamkriget och kuppen i Chile till att jag som tonåring gick med i kommunistisk ungdom, som jag var ordförande för nio år under åttiotalet. Lite senare pluggade jag på universitetet i Roskilde. Efter att nej-sidan förlorade folkomröstningen om EU 1994 började jag jobba i EU-parlamentet. Genom jobbet träffade jag också min irländska fru Frances. Hon var orsaken till att jag efter elva år i Bryssel flyttade till Irland. Där fick jag ett riktigt drömjobb – som internationell solidaritetssekreterare på irländska LO. Men när krisen kom och EU:s åtstramningar genomfördes blev jag av med jobbet eftersom det var till stor del statligt finansierat. 2011 flyttade vi till Sverige – Frances, jag och vår son Naoise. Jag har också två vuxna bonusbarn.

Så att Sverige gick med i EU var ändå en rätt bra grej för dig, rent personligen?
Jag tänker inte säga att det är bra med EU! Hade det blivit nej i folkomröstningen hade jag väl gjort något annat. Jag hade förmodligen avslutat mina studier, fått en högre akademisk titel och något annat jobb. Det hade varit bättre för Sverige att inte gå med i EU. Och för min egen del – vad vet man? Jag hade nog träffat Frances ändå. Har du inte sett filmen ”Sliding doors”?